"För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus". Så löd motiveringen i höstas när Andrev Walden som förste krönikör nominerades till Stora Journalistpriset i kategorin Årets röst.

Samtidigt är han en ovanlig kolumnist – trött på tyckande och politik.

– En bra krönika lär läsaren något om världen. Jag tycker om när texten bottnar i kunskap och inte bara skribentens åsikter. Mitt nyårslöfte förra året var att jag ska tycka mindre och veta mer. Jag tycker att jag lyckades vårda löftet till mig själv ganska bra. Men i bland är det skönt att bara få sätta sig ner och tycka. Eftersom det är så lätt, säger Andrev på telefon.

Artikelbild

Karriären började i uppväxtstaden Norrköping – med vikariat på sportredaktionerna på Norrköpings Tidningar och Folkbladet. Andrev Walden minns hur han som 16-åring skulle ringa fotbollstränare som Olle Nordin och Kent Karlsson inför matcherna.

– Jag slog alla siffror utan den sista, och låtsades att de inte svarade bara för att slippa störa. Jag ropade till sportchefen: "Nä, tyvärr, han svarar inte!".

– Jag har aldrig tyckt om att prata med människor som jag inte känner. Där började jag ängslas över om jag verkligen skulle bli journalist som jag hade varit övertygad om, innan jag ens satt min fot på en redaktion.

Det kom ändå att bli tidningsvärlden. I många år var Andrev Walden redigerare på Aftonbladet – och så småningom AD-chef på tidningen. Men efter mer än tio år på tidningen sade han upp sig.

– Jag förstår fortfarande inte hur det är tänkt att man ska orka ha barn och heltidsjobb, säger han med en suck.

– Men det var väldigt jobbigt att vara frilansare i början. Man var tvungen att göra många jobb för att tjäna ihop till hyra och mat. Jag är inte så driven och tycker inte att det är så kul att jobba. Men nu behöver jag inte skriva så mycket för att klara mig. Så det var bra att jag fick ett genomslag.

Andrev berättar att krönikor blev som "ett kryphål in i skrivandet". Ett sätt att skriva utan att behöva prata med människor. Men han har också fått känna av baksidan av att ha eget spaltutrymme med stor byline.

– Jag är ganska ängslig av mig och chockades i början av mängden hat som väller in i e-postlådan. Men en tidigare kollega sa att det är kanske inte så konstigt om man skriver en kolumn i Nordens största tidning om hundra personer hatar den. Jag tror att det är en skenuppfattning att hatet ökar. Snarare har uppkopplingen ökat. Förr öste folk nog ut samma åsikter över fikabordet.

Nu kommer boken "Ditt lilla mörker i ljuset", där Andrev Walden har samlat ett urval av sina krönikor, försedda med egna illustrationer och fotnoter om vad som hände sedan.

– Det har alltid varit en dröm att få ett bokkontrakt. Men det visade sig vara väldigt lätt att få. Jag har blivit erbjuden det från alla möjliga håll. Det svåra har varit att arbetet med själva boken. För en stilist-neurotiker som jag är en krönikesamling inget att bara att klappa ihop.

Texterna kretsar framför allt kring tre ämnen: barnen, rymden och undergången.

– Det hänger ihop på något sätt som jag inte har lyckats sätta fingret på ännu. Allting handlar i grund och botten om en ängslan inför naturens cykler. Döden.

Vad lockar med rymden?

– Det okända. Som ung hemma i Norrköping sörjde jag att jag inte var född tidigare, och fick leva på äventyrens tid när världen fortfarande var oupptäckt.

– Sedan insåg jag senare att det stora havet fortfarande är outforskat. I rymden finns många miljoner öar som består av samma byggstenar som vår egen. Det finns något enormt kittlande i det. Jag är glad att det sista stora äventyret finns kvar. Jag lever i en tid när vi på allvar kan utforska det här havet, och titta ut i universum. Men många i dag inser inte vilken oerhörd tur de har att leva just nu.

Under en tid drev Andrev Walden bloggen "Rymdslottet". De komiska seriestripparna där exempelvis Kronprinsessan Viktoria och andra i kungahuset förklarar avancerade astrofysikaliska fenomen blev snabbt en viral succé. Andrev belönades också med ett pris av Astronomisk Ungdom för att "Rymdslottet" bidrog till att sprida nyfikenhet och intresse för rymden. Och långt gångna tankar fanns på att göra en bok – men det hela strandade på att hovets jurister sade nej till idén.

– De var inte bekväma med att man använder kungahuset på det sättet. Men jag har planer på att be hovet om lov igen.

I förordet till krönikesamlingen skriver Andrev om mormoderns ord om att han skulle bli författare en dag ekat i honom under hela livet. Men än så länge värjer han sig mot den nya etiketten.

– Jag stötte på Andres Lokko som tyckte att jag skulle kalla mig författare. Han gjorde det så snart han släppt en krönikesamling. Men jag känner mig inte bekväm med det. Jag vill spara det utropet tills jag har släppt en riktig bok.

I nästa andetag avslöjar han planerna på en uppväxtskildring från Norrköping. Arbetstiteln är "Jävla karlar!", efter ett uttryck han hörde sin mamma väsa om papporna som kom och gick. Där ligger förklaringen till att Andrev – som tidigare har burit efternamnen Delhaye, Karlsson och Bergström – till slut valde att skaka av sig dem och ta släktnamnet Walden.