En debutroman borde man läsa med ogrumlad blick, men när Karl Ove Knausgårds förstlingsverk ”Ut ur världen” från 1998 kommer på svenska är det svårt att gnugga bort 3 700 sidor ”Min kamp” ur ögonen. Särskilt som debutens jagberättare Henrik Vankel ligger så nära den självbiografiska romansvitens huvudperson att de i mitt medvetande bitvis glider ihop till en och samma gestalt.

Den plats halvt utanför världen där handlingen tar sin början är en vindpinad fiskeby någonstans strax intill polcirkeln. Henrik har kommit dit på ett nio månaders lärarvikariat, på flykt, det förstår man, huvudsakligen från sig själv. Samma situation, samma miljö – vintermörkret som varar dygnet runt, den klaustrofobiska känslan av instängdhet – som beskrivs i fjärde delen av ”Min kamp”. Fast medan lärarvikarien Karl Ove som nyss tagit studenten upplever en oroande erotisk laddning i mötet med trettonåriga Andrea löper 26-årige Henrik linan ut och har sex med Miriam, den skolflicka som förälskat sig i honom.

Pedofiltemat gör att ”Ut ur världen” blir till något helt annat än en snabbspolning av ”Min kamp”, trots att så mycket av psykologin, uppväxtminnena och livsomständigheterna känns igen från det senare verket, inklusive det minst sagt problematiska förhållandet till fadern som också sedan han förvandlats till ett patetiskt fyllo håller den vuxne sonen kvar i sin gastkramning. Knausgård intresserar sig för den diffusa skiljelinjen mellan fakta och fiktion, mellan världen som den är och världen som den kunde ha varit om verkligheten bara förskjutits aldrig så litet, men någon kokett intellektuell lek är det inte fråga om. Redan i debuten är han en fullgången författare som ställer sig mitt i tvärdraget av liv, sinnesintryck och stämningar och registrerar vad som sker. Tankeflykter och sidospår tillåts växa ut på ett sätt som är lätt manierat men effektfullt och bara några gånger överutnyttjas.

I Henrik Vankels manliga blick – osäker, trånande, arrogant, omogen, självföraktande, självisk, inbilsk, genomskådande – står Miriam för en ouppnåelig oskuld. Ungefär som änglarna gör för Antinous Bellori i Knausgårds fantastiska andra roman ”En tid för allt”. Någon brådmogen Lolita med sex appeal är hon inte. Någon cynisk vällusting utan skrupler är han inte. Knausgård låter oss betrakta världen med den specifika blicken, och på så vis får han oss att förstå vad som kan rymmas i en människa.