Tomas Bannerhed får själv välja mötesplats inför vårt möte, och de är inte slumpmässigt valda. Antingen Rosendahls Trädgård på Djurgården eller PRO-fiket i Serafenparken på Kungsholmen. Det får blir det sistnämnda trots att han kallar det ganska tråkigt.

Café Portiken ligger intill det nedlagda Serafimersjukhusets imponerande portal från 1792 mittemot Stockholms Stadshus, och visar sig vara förvånande litet, billigt och försett med två ingångar. Det är en plats som präglas av historia och urbanitet på ett sätt som jag anar att Tomas Bannerhed själv uppskattar och präglats av.

I alla fall är det slitningarna mellan det historiskt nedärvda och urbant lockande som gestaltas i hans Augustprisbelönade debutroman "Korparna" från 2011. Numera bor han på Södermalm, men han växte upp i småländska Uråsa. "Korparna" skildrar - i förtäckt romanform - hans längtan bort. Huvudpersonen Klas är den kunskapstörstande och frihetslängtande sonen till småbrukaren Agne som sliter med sitt småbruk Undantaget på Korpmyren.

Artikelbild

| Efter "Korparna". I sin nya bok "I starens tid" spanar och skriver Tomas Bannerhed om fåglar.

"Korparna" är en förberedelse till flykt men fåglarna förde Tomas Bannerhed tillbaka.

– Uråsa ligger mellan Tingsryd och Växjö, och i trakten finns faktiskt Smålands finaste fågelområde men det var ingenting jag brydde mig om när jag växte upp, säger Tomas Bannerhed när han gjort en diskret entré på caféet.

Hans skildring av tillvaron på småjordbruket berättar om en hård, nästan statarlik, tillvaro.

– Det var ett väldigt slit. Jag ville bort därifrån men skildringen är en mer anakronistisk tillvaro än verklighetens för jag blev inspirerad av dokumentärfotografen Sune Jonsson, särskilt hans bok "Bilder från bondens år".

Artikelbild

Att skriva "Korparna" tog lång tid, tio år, och det var en 30-årskris som utlöste den.

– Jag hade alltid varit så duktig, men jag hade tänkt väldigt lite på mig själv och mina egna behov. Jag var fast anställd chefredaktör på Gaudeamus, när jag sa upp mig för att gå skrivarlinjen på Biskops-Arnö. Det var en vändpunkt.

Och det var då han upptäckte fåglarna.

– Jag ville ta reda på vad det var jag flydde ifrån och återerövra min uppväxt. Fåglarna bodde i mig. Där fanns flykten och sången och det språkliga.

Fåglarna uppträder i "Korparna" från första sidan. För Klas blir de både en främmande frihetssymbol, men också en kunskap att erövra, ordna och katalogisera. För Tomas Bannerhed var de en befriande återupptäckt.

Nu är Tomas Bannerhed aktuell med sin andra bok "I starens tid", som han gjort i samarbete med fotografen Brutus Östling, en vältajmad förlängning mellan debut- och genombrottsromanen och den kommande andra romanen.

– Det var min förläggare, Svante Weyler, som sammanförde mig med Brutus Östling.

– Skådarnas ålderdomliga språk intresserar mig. Fåglarna blev också en förevändning för att hålla på med språket, knåda språket och att få vistas i naturen.

"I starens tid" har de arbetat tillsammans med, och var för sig. Bannerhed försöker förena fältiakttagelser med litteratur. Han nämner åtskilliga andra författare som beskrivit naturen eller fåglarnas liv, bland dem Erik Rosenberg, Kerstin Ekman, Harry Martinson och Folke Dahlberg. Särskilt nämner han signaturen Regulus, Reinhold Ericson, som i början av seklet skrev fågelkåserier i syfte att rikta uppmärksamheten på "våra trädgårdars, lundars, skogars, fälts och vattens vackra, vingade inbyggare, deras liv och egendomligheter". Regulus var från början journalist och har satt spår i den östgötska pressen. Han arbetade eller skrev för Östgöta-Correspondenten, Norrköpings Tidningar och Söderköpings Tidning.

Fast fåglarna har kanske också en annan och djupare betydelse

– Jag är inte gjord för den här tiden. Tiden flyr så fort, fåglarna upphäver tiden. För mig är det viktigt att gå ut i skogen, höra fåglarna och låta sig förstubbas, säger Tomas Bannerhed.

Han påpekar att han inte vill verka som en bakåtsträvare, men han tror att både urbaniseringen och digitaliseringen tar sitt pris. När han rest och mött sina läsare berättar att han har märkt en tilltagande trötthet bland människor

– Folk söker sig ut i skogen, naturen har på ett existentiellt plan ersatt kyrkan.