För andra året i rad spelar Norrköpings teaterkompani på Galleri NP 33. Det spatiösa förrummet där mat serveras före föreställningen har fin utsikt genom stora fönster, själva teaterlokalen ser ut som ett stort vindskontor helt i trä. En inspirerande grund för scenografin, särskilt när det är ett 1800-talsdrama i fattigmiljö som gestaltas.

Detta är överhuvud taget en snygg uppsättning med fin känsla för scenisk rörelse i det vackra scenrummet. Här finns intagande tablåer med marknadsgycklande barn, eller en stark symbolisk dansscen där Woyzeck kämpar för att återfå sin älskade Marie från den stilige tamburmajoren, eller en naturskön sjö som bara understryker grymheten i det mord som begås på dess strand. Musiken och sångerna som interfolierar scenerna blir medskapande i stämningen.

I programbladet signalerar gruppen en viss nytolkning av Büchners klassiska pjäs, ibland kallad det första moderna dramat. Denna uppsättning ska handla om vår tids rotlöshet och brist på relationer, sägs det. Fan tro't. Nytolkningen är inte särskilt konsekvent genomförd, åtminstone ser inte jag något annat än dramatextens tydliga klassperspektiv – vilket i sig får ses som banbrytande med tanke på att den skrevs 1836. Woyzeck är förtryckt och hunsad av överklassen i form av kaptenens patriarkala moraliserande, doktorns dietexperiment och som kronan på verket tamburmajoren som stjäl hans älskade.

Den ojämna kvalitén på skådespelarna är dock ett problem i uppsättningen. Den gör att vissa scener blir platta och spänningslösa trots den vassa texten. Här kunde regissören också ha gjort en insats genom att förhöja och intensifiera spelstilen till hjälp för sina skådespelare. Som tur är finns en aktör på hög jämn nivå, nämligen huvudpersonen själv. Joakim Malmberg som Woyzeck gestaltar inkännande och trovärdigt hur den hunsade, utsvultne soldaten obevekligt rör sig mot vansinnet.

Ett annat problem är gestaltningen av slutet. En konstnärligt stark symbolisk slutscen där dramat knyts ihop som en grym saga tvättas plötsligt bort med en kampglad Brechtsång. Här önskar jag att regissören hade litat på publikens förmåga att dra egna slutsatser av ett dystert slut, utan pekpinneaktig uppmuntran.