Instrumenten talar i kör, fnissar ibland likt förälskade tonårsflickor och hänger sig andra gånger likt en bedövat kärlekstagen kvinna. Eller man. Eller något däremellan. Sörjer ömsom, minnas det som var. Det är skirt och kraftfullt i ett och trion tycks som skapt för dess uttryck.

Så Arvo Pärts Spiegel im Spiegel, detta evighetsflöde. En oändlighetens spegelbild som fångar nuet och inte släpper taget förrän tystnad har rått en stund och tonerna fått klinga av i ens huvud. De spelar med yttersta allvar. Driver inte längre än till nästa ton. Och nästa och nästa. En fulländad närvaro, högtidlighetens sådan denna kväll.

Efter paus Dödssynderna; Först ut en kaxig Tango Hybris (stolthet). Cello och piano etsar sig fast i varandra, lämnar plats för en tillfälligt kontemplerande tangofras som sedan brakar loss och landar i lättjans (Tango Acedia) fastkörda segkola; rockigt i sin mest koncentrerade form. Avund (Tango Invidia) inleds med jazziga ackord i en virvlande passion piano och violoncell emellan. Men så dyker violinen upp och lockar sin kommande stråkälskare in i det triangeldrama som ska förgöra dem alla. Därpå Tango Avaritia (girighet) som tillägnas Putin.

Artikelbild

I samband med Tango Luxuria lär Kristina Lugn ha sagt: "Om lusta är en dödssynd uppmanar jag er att begå den. Det kommer att göra er gott". Den är lidelsefull och frosseri (Tango Gula) strax därpå är underhållande lyssning i sin orädda struktur.

Avslutningsvis en mullrande, ändock tämligen beskedlig, vrede (Tango Ira) och naturligtvis en smäktande Astor Piazzolla som extranummer på det.