Alltså framträdde Norrköpings Symfoniorkester åter i Vasaparken för att till största delen reprisera en konsert med filmmusik. Tillskottet som räddade kvällen var Janne Schaffer (och hans medmusiker Peter Ljung).

Förutsättningarna var annars de bästa med fint väder och gott om folk. En klarblå sopcontainer blev en utmärkt parkettplats för barnen när Josef Rhedin drog i gång orkestern med John Williams välkända och lättidentifierade "Star Wars Suite". Men den svulstiga filmmusiken, som jag i brist på bättre benämning skulle vilja kalla amerikaniserad globalromantik, är ganska livlös när igenkänningsfaktorn väl spelat ut sin roll. Sedan spelar det ingen roll om filmerna heter "Harry Potter", "Titanic" eller "Superman".

Konsertens tempo drogs också ned av ett genant quiz som denna tidning tyvärr bidragit med och som fick både dirigent Rhedin och solist Schaffer att tillgripa en ironi som jag tror publiken hade full förståelse för.

Artikelbild

Men det blev bättre när Janne Schaffer klev ut på scenen med sin röda elgitarr, skinnjacka och patenterade kalufs.

Om publiken betedde sig som åskådare under filmmusiken fick Schaffers egna kompositioner bättre gensvar hos publiken. Ingen visade det bättre än en Norrköpingsbo – väl hemmastadd i centrum och i stadens parker – som banade sig fram genom publiken, satte sig på en högtalare direkt nedanför scenen och framför Schaffer. Han diggade loss till "Norrland" i arrangemang av Björn J:son Lindh. Tråkigt nog fick han inte sitta kvar utan leddes bort av ett par ordningsvakter. Men hans musikaliska sinne var osvikligt för "Norrland" var konsertens höjdpunkt.

Schaffer och J:son Lindh arbetar ju i en modern nationalromantisk tradition. Den förstärktes av ett allsångsförsök med Taubes "Änglamark". Solisten Cecilia Falkebring gjorde vad hon kunde med publiken föreföll nöjd med att musiken enbart kom från scenen.

Tonerna hade inte förklingat förrän det började regna och publiken kom i rörelse. Regnet hade en avkylande effekt, och Rhedin fick efterlysa en sista blöt applåd för Janne Schaffer och den frysande publiken. Vid det avslutande actionmedleyt kände det som om eftertexterna redan börjat rulla.