Boken har släktskap både med äventyrsböcker för unga och med följetongen. Den väjer vare sig för falluckor som leder ner till hemliga underjordiska rum, där en död kropp kan förvandlas till mumie eller för att gång på gång låta avsnitt sluta, när spänningen är som störst.

Den vardagliga berättartonen fördjupar hemskheterna och enkelheten i Neuhaus framställning borgar för att hon omedelbart fångar in läsaren.

I byn Altenhain sätter den snygge, begåvade, hygglige gymnasisten Tobias alla flickors hjärtan i brand. Så dumpas han av flickan han blivit kär i, hon som kallas Snövit. När hon och hans före detta flickvän samtidigt försvinner och hans gård hittas nedblodad, döms han på indicier. Själv är han asberusad festkvällen och vet inte vad som hänt.

Kriminalpolisen Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein kopplas in på fallet när ett skelett, som visar sig vara en av flickornas, hittas i en nedgrävd bränsletank.

Smarta Pia kollar upp gamla handlingar, ser konstigheter och börjar misstänka att Tobias dömts oskyldig. Hon tänker på den avundsjuka snyggingen Tobias måste ha väckt bland kompisarna och den svartsjuka han spred bland flickorna.

Byns invånare tiger som muren om händelserna elva år tidigare. Lika moltigande är de om de mordförsök och den misshandel som dykt upp i byn efter Tobias frigivning.

Intressanta strukturer avslöjas. Byns industripamp och välgörare visar sig styrd av annat än empati. Dödlig svartsjuka går i dagen.

När en piercad kaxig 17-åring, som tagit Tobias parti, och den autistiske unge man som tagit till uppgift att skydda henne, båda försvinner, har polisen fått nog. Den kastar in alla resurser i sökandet efter dem.

Och jag lovar! Innan de får fast bovarna sitter man med hjärtat i halsgropen medan också personernas vardagsliv med otrohet, pengabekymmer och annat familjestrul flimrar förbi.

Dessutom ger 45-åriga Nele Neuhaus en lektion i hur man fortfarande kan fånga läsaren med samma gamla pålitliga berättarknep som till exempel indianböckernas författare och R.L. Stevenson – han med Skattkammarön – använde.