Jag stiger direkt in på den världspolitiska scenen, även om jag just inträtt i den ödsliga konsthallen Passagen i Linköping. För redan i entrén möter jag Mykola Ridnyis verk "Monument/Platforms". Ridnyi är ukrainare och hans verk består dels av en kort videofilm från hemstaden Charkiv som visar hur de socialrealistiska monumenten från 1900-talet skärs och sågas sönder. Filmen paras ihop med Ridnyis egna mindre skulpturer i polerad svart granit som visar djärvt formade - men tomma - fundament. "Monument/Platforms" blir en kommentar till kriget i Ukraina: socklarna till monumenten står tomma, väntande på att dess nya härskare och historiska hjältar ska inta dem.

Fast "Becoming by Recalling" sträcker sig också utanför konsthallen, ut i det offentliga rummet. På Lilla torget står ett verk av Elin Magnusson. "Orden och ordningen" heter det och består av två nysnickrade träkonstruktionen i färsk gran placerade mittemot varandra: en talarstol och ett vakttorn. Det är förhoppningsvis talande för Sverige men de förbipasserande visar mer intresse för det fria ordets talarstol än det övervägande vakttornet. En äldre man kliver upp i talarstolen för att titta närmare på torgets nya påfund. Väl uppe i talarstolen finns en graverad mässingsplatta med ett citat av Moa Martinson: "Man följer bara på något sätt, liksom oxen följer tömmen. Ånej, det gör man inte, nej, nej, man är ingen blomma, ingen oxe, man är en människa och man kan handla, inte efter arv, men efter egen tanke och förnuft."

Nu bör man kanske känna till att Moa Martinson inte alltid levde som ovanstående citat lär. Hennes reaktioner efter att ha deltagit vid en propagandistisk författarkongress i Moskva 1934 under vilken författarna samlades under Lenincitatet "Dikten är människosjälens ingenjör".

Artikelbild

| Panflöjter av ogräs från Sachalin. Ingela Ihrman skapar både utomhus och inomhus.

Men Elin Magnussons verk är ändå tydligt och talande: mellan de fria orden och den övervakande ordningen finns ett tomrum, en fredagsförmiddag förstrött befolkad av enstaka medborgare.

Mattias Åkeson är också en av de tolv konstnärer vars verk behandlar kulturarvets komplikationer. Han har filmat en syriansk orkester som i ett tomt rum dukat för fest framför Beethovens tonsättning av Friedrich Schillers dikt "An die Freude", ett verk som idag är Europeiska Unionens officiella hymn. Ett västerländskt kulturarv med höga anspråk kontrasteras mot de syrianska tongångarna som ljudsätter dagens europeiska frågor om mångfald, migration och integration och inte minst EU:s politik när det gäller kriget i Syrien.

Susanne Ewerlöf från Konsthallen Verkstad i Norrköping är curator för "Becoming by Recalling", och har hittat tolv konstnärer, som mer eller mindre välfunnet får reflektera över kulturarvet och hur det skapas i skärningspunkten av historieskrivning och identitetspolitik. Man kan till exempel som David Larsson följa Haninge Hembygsgille som gärna samlar och sparar på det som den professionella kulturarvsindustrin ratar.

Ingela Ihrman har på Passgen men främst i Gamla Linköping intresserat sig för den bambulika växten Fallopia sachalinensis, som på svenska heter Jätteslide och på engelska Japanese Knotweed. Växten är storväxt, flerårig och sprider sig och skapar stora besvärliga bestånd via underjordiska utlöpare. I Sverige odlas den som prydnadsväxt men har funnits vilt i Sverige sedan 1926. Av den främmande och tämligen opassande inträngande har Ingela Ihrman tillverkat panflöjter. Genom att alstra ljud från det antika Grekland och det klassiska västeuropeiska kulturarvet inlemmas den invandrande växten i vårt Europa av idag.

Artikelbild

| En konstnär iakktar världen. Mattias Åkeson filmar ett tonsatt kulturarv.

Utställningen Becoming by Recalling, som visas på Passagen hela sommaren, är ingen fest för ögat. Men konstverkens underliggande berättelser gör den till en högst aktuell och intellektuell sevärdhet för de som vill se världen från en konsthall på Östgötaslätten.