Nyligen kom beskedet att Katarina Frostenson kastar in handduken och lämnar Svenska Akademien. Det var inte oväntat och av allt att döma ett nödvändigt steg för att återupprätta den sargade institutionen.

Ändå är det något som skaver i detta.Enligt en utredning ska hon ha brutit sekretessen och avslöjat namnen på ett antal Nobelpristagare för sin numera våldtäktsdömde make, som sedan fört hemligheterna vidare. Ett antal vittnen har bekräftat att de fått vetskap genom honom, men är det verkligen klarlagt att uppgifterna kommit från henne?

Den äkta hälftens kontakter inom Akademien är ju kända vid det här laget, så det är ju inte helt otänkbart att han kan ha snappat upp dem från någon annan.

Ebba Witt-Brattström påpekade dessutom i en intervju förra året att hon under åren som gift med Horace Engdahl alltid visste vem som skulle få priset. Det är omöjligt att undanhålla något sådant om man delar liv och bostad.

En utredning om ekonomisk brottslighet lades ner i tisdags, men det förändrar inget. Det har nämligen inte handlat om att skipa rättvisa, utan om att putsa på ett hårt åtgånget varumärke och Katarina Frostensons närvaro hade varit en ständig påminnelse om skandalen.

Nobelstiftelsen har också antytt att utdelningen av ett nytt litteraturpris kräver reparerat förtroende och hennes utträde har gissningsvis funnits på kravlistan.

Katarina Frostenson har envist stått fast vid maken. Något som kan verka egendomligt med tanke på vad som kommit fram, men utträdet lämnar också intrycket att hon får bära en del av ansvaret för makens ogärningar, vilket ger en underlig bismak. Trots det talar mycket för att hon borde ha insett det ohållbara i situationen och lämnat tidigare.

Samtidigt blir man förvånad över kraften i en del reaktioner.

Det står, enkelt uttryckt, klart att alla som engagerar sig i fallet inte är inbitna poesiälskare.

Nyheten om den ingångna förlikningen mellan henne och Svenska Akademien fick delar av nätet att koka och i rödglödgade inlägg kunde man läsa att hon inte skulle ha ett öre. Enligt uppgörelsen ingår lägenheten som hon hyr av Svenska Akademien, men hon får dessutom 12 850 kronor i månaden livet ut. Allt för att kunna fortsätta sitt ”värv som poet”.

Summan förefaller tämligen blygsam, åtminstone om man jämför med de belopp som tillfaller många avdankade profiler inom näringslivet och politiken. Kostnaden drabbar heller ingen fattig, då Svenska Akademien förfogar över tillgångar på någon miljard.

De som uttryckt glädje över möjligheten att skriva också i fortsättningen är betydligt färre, vilket får sägas vara märkligt. Det borde väl ändå vara en av få goda saker kommer ur den här röran.