Människan är ett djur som kammar sig.

Om jag minns rätt härrör orden från den peruanske poeten César Vallejo. Det har gått decennier sedan jag stötte på strofen för första gången, men en del rader har ju benägenheten att fästa som ett slags mentala kylskåpsmagneter och bli kvar.

Idag låter det överdrivet återhållsamt, men ska nog uppfattas som en minsta gemensam nämnare för något mycket större och outgrundligare. Det är i alla fall en tanke som infinner sig när man läser den tyske filosofen Rüdiger Safranskis bok,”Tid”,som kom på svenska för ett par år sedan.

I den berättas om litteraturforskaren och SS-officeren Hans Ernst Schneider, som under andra världskriget var verksam i en forskningsstiftelse under Heinrich Himmlers ledarskap. Schneiders främsta uppgift var att ge ut propagandaskrifter och inspektera högskolorna i det ockuperade Nederländerna, men stiftelsen ägnade sig åt medicinska experiment i koncentrationslägret Dachau.

Vid krigsslutet bytte han identitet och när han inställde sig hos myndigheterna i maj 1945 var det under namnet Hans Schwerte - det påminner om Don Draper som i tv-serien Mad Men återkommer från Koreakriget i ny skepnad.

Livet under det antagna namnet uppvisade likheter med det gamla. Hans Schwerte gifte om sig med sin fru från sitt tidigare liv, studerade litteratur på nytt och doktorerade en andra gång. Men den forne nazisten hade genomgått en metamorfos.

Han kom att framstå som ett mönsterexempel på den nya anda som rådde i förbundsrepubliken efter kriget. Han gav ut avhandlingen ”Faust och det faustiska - ett kapitel tysk ideologi”, som angrep allt han hävdat under krigsåren. Boken kom att betraktas som en klassiker genom sin grundmurade och välformulerade liberalism. Han blev framgångsrik, utnämndes till rektor vid tekniska högskolan i Aachen och var en av de främsta aktörerna bakom en modern högskolereform på 1970-talet. Ironiskt nog kom han också att bli ansvarig för relationerna till de nederländska universitet som han övervakat under kriget.

Det förflutna hann emellertid ifatt honom 1994. Han fråntogs tjänstetitlar och de akademiska grader som han erövrat i sin nya skepnad. Han tycks ha reagerat med förvåning, eftersom han ”avnazifierat sig själv”.

Rüdiger Safranski är också inne på att det inte rörde sig om en ytlig maskerad. Förvandlingen verkar på något märkligt sätt ha gett Hans Schwerte ett nytt ”själsliv”, vilket samtidigt väcker frågan vart Hans Ernst Schneider tog vägen.

Det är också rimligt att undra vilken av de två versionerna som var den mest genuina, men kanske ska man inte vänta sig ett svar och bara nöja sig med att båda kammade sig emellanåt.