Namnet dök upp under lite planlöst nätsurfande någon av de regniga dagarna i slutet av förra veckan. Innan dess hade jag aldrig hört talas om Joe Arridy från staden Pueblo i delstaten Colorado och vet fortfarande inte särskilt mycket om honom. Annat än att hans livsöde är av det mest hjärtskärande slaget.

Han föddes 1915 och blev bara 23 år. Han dömdes för mord på en 15-årig flicka och avrättades i januari 1939.

Tidningarna beskrev honom som ett perverterat monster, men i själva verket var han ett barn och befann sig på samma intellektuella nivå som en sexåring - hans intelligenskvot uppmättes till 46.

Väntan mellan dom och verkställighet fördrev han genom att köra ett djupt älskat leksakståg fram och tillbaka i dödscellen. Det räckte för att göra honom nöjd. En väktare gav honom också epitetet ”The happiest prisoner on the death row” och efter att ha upplevt brutaliteten på olika uppfostringsanstalter blev tiden i fängelset förmodligen den lyckligaste i hans liv.

Lika lite som han förstod att försvara sig i rätten, lika lite visste han vad som väntade honom. Den sista måltiden bestod av en jättelik portion glass och det rapporterades att han log när han fattade sin väktares hand och gav sig ut på sin sista vandring.

Hans bristande förståndsgåvor skänker en viss försoning åt det hela. Ingen ångest, inga våndor. Tanken på döden som alstrat mängder av litteratur och skuggar den mänskliga tillvaron var inget han kunde omfatta. Hans värld bestod av det där leksakståget, som han emellertid övertalades att lämna ifrån sig när det var dags för gaskammaren. Prästen, som tillbringade de sista timmarna med honom, förklarade att han skulle få en gyllene harpa istället.

Att han inte förstod något av det som pågick runt honom förminskar inte tragedin och vill man hitta argument mot dödsstraffet finns det skäl att läsa om Joe Arridy. Särskilt som det långt senare visade sig att han var oskyldig.

På 1990-talet började nämligen rättsaktivisten Robert Perske att granska fallet och 2011 fick Joe Arridy officiell upprättelse. I senaste laget, eftersom det då gått 72 år sedan han andades in de dödliga cyanidångorna.

Skälet till Robert Perskes intresse för fallet har sin egen historia. Han råkade läsa ett sedan länge bortglömt poem om avrättningen - Marguerite Youngs gripande ”The Clinic” - och den fick honom att fördjupa sig i rättegångshandlingar, vittnesmål och annat.

Verkligheten överträffar ofta dikten, men Joe Arridys öde hör avgjort till en kategori som borde vara förbehållen fiktionen och inget annat.

skriver krönikor var fjärde vecka