Debatt Kulturpolitiken är, för de flesta, ett mycket litet politikområde. Men konstens/kulturens betydelse ökar när man inser att kulturpolitiken finns med (eller borde finnas med) i hela samhällsbygget, inom vård, skola, omsorg, stadsbyggnad... Den har en mycket större betydelse än den knappa 1 procent som den kostar i statens budget. Eller de 2-3 procent som kommunerna och regionerna lägger.

Ett parti som har fattat poängen med kulturpolitikens betydelse är Sverigedemokraterna. I en kulturpolitisk motion skriver SD att “kulturen spelar en central roll i politiken och samhällsbygget”. Och Sverigedemokraterna kommer att satsa medvetet och hårt på kulturpolitiken framöver.

Här gäller det att se upp. När SD driver kulturpolitik, så använder man sig inte av den estetiska definitionen av ordet “kultur”, dvs man talar inte i första hand om litteratur, film, scenkonst, bildkonst, musik - man använder sig i stället av en antropoligisk definition: med “kultur” menar man seder och bruk, traditioner, föreställningar, umgängesvanor.

Artikelbild

| Göran Sarring.

Och här blir det hela litet lurigt, eftersom man i andra sammanhang – t ex i diskussionen om immigration/integration – använder ordet “kultur” i stället för “ras”.

“Ras” är ett tabuord i Europa sedan 1945, och ordet har städats bort i alla sammanhang där i grunden fascistiska partier vill vara rumsrena. Ett citat från SD – läs in ordet “ras” i stället för “kultur”: “Vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd. Detta gör att dessa kulturer i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår skapa goda levnadsvillkor”.

Några konkreta krav från SD: stryp statliga anslag till Etnografiska Museet, Östasiatiska Museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet. Riksteatern, Dramaten, Operan däremot kan få ökat stöd - det är institutioner som kan: “i ökad omfattning bevara och sprida kulturarvet samt levandegöra den traditionella, folkliga svenska kulturen”, men: “SD:s principiella hållning är att delar av den statliga subventioneringen av samtidskonst och samtidskonstnärer bör bli något mer återhållsam”.

Det vill säga: om Operan, Dramaten och Riksteatern håller sig till “svenska klassiker”, så kan stödet ökas, men eftersom “uppenbart samhälsssplittrande mångkulturalistiska verksamheter ska inte längre få statligt stöd”, så kommer den konstnärliga friheten att strypas – rejält. Moderna Museet ligger alltså också mycket illa till.

Det är tydligt att i SD:s idealsamhälle måste cheferna för våra kulturinstitutioner tillsättas på politiska grunder – som i det gamla Sovjetsamhället eller i dagens Polen.

Vidare: Folkbibliteken bör primärt rikta sig mot svenska medborgare. Utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet ska kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster. Om det skall kunna genomföras, så blir det nödvändigt för biblioteken att införa passkontroll.

Man vill också skära ned stöd till yrkesverksamma konstnärer inom alla genrer: “att stimulera samtidskulturen att i något högre utsträckning än i dag stå på egna ben”.

Man kombinerar alltså en kulturkonservativ ståndpunkt med en nyliberal.

Totalt sett föreslår man en utgiftsökning. Kulturarvet – fornlämningar, kyrkobyggnader, hembygdsföreningar skall prioriteras. Till kulturarvet räknar SD också natur och friluftsliv.

Sammantaget: man vill styra konsten/kulturen i riktning mot en genomgripande samhällsomvandling, i en riksdagsmotion heter det: kulturen ska “återupprätta den gemensamma nationella identiteten”, dvs man har en dröm om ett helt homogent samhälle, utan motsättningar, utan konflikter – en klassisk fascistisk dröm.

Sverigedemokraterna kommer i valrörelser framöver att lyfta fram kulturpolitiken – starkt. Den är inget tungt politikområde för de flesta partierna, och det kan komma att bli lockande att bjuda SD på “små” köttben i utbyte mot röststöd i frågor som man betraktar som viktigare. Det gäller att vara vaksam när propåerna kommer.

Även små förändringar kan leda till svåra sår i det som byggts upp under decennier, och som i grunden handlar om yttrandefrihet, om människovärde och om tillgången till kultur för alla som en demokratisk rättighet.

Artikelförfattaren är kulturentreprenör, teaterregissör och -producent, bosatt i Kimstad.