Det sägs att det värsta som kan drabba en människa är att förlora sitt barn. Kanske är det ännu värre att förlora sitt barnbarn? Den finlandssvenska poeten Tua Forsströms diktsamling "Anteckningar" handlar om förlusten av barnbarnet Vanessa som gick bort i leukemi. Det är en tunn bok på cirka 50 sidor om den största av sorger.

Forsström citerar den engelske poeten W. H. Auden som en gång fick frågan om dikten kan förändra samhället eller människan. Han svarade nej på frågan. Enligt Auden lär oss poesin att umgås med de döda och glädjas åt vårt flyktiga liv. Det är just det som Forsström gör i sin diktsamling.

Boken består av fyra korta sviter. Dikterna är riktade till det döda barnbarnet med en blandning av ömhet och sorg. Allt känns tomt efter hennes död. ”Tog du med dig resten av dagen”, undrar Forsström. Känslan är den av att befinna sig i fel värld och inte kunna hitta ut. Det är en overklighetskänsla som förstärks genom referenser till en hotande klimatkatastrof med skogsbränder i Australien och smältande glaciärer på Arktis. Ömheten och sorgen vidgas därför till det kosmiska, som i denna underbara lilla dikt: "Lilla gräs/ lilla kära gräs."

Som alltid befinner sig Forsströms dikter i en trakt med sjöar och skogar, harar och hästar och fiskar. Dikterna karakteriseras av ett magiskt tänkande som gör henne delaktig av allt som händer i en obeständig värld. Det är barnets mentalitet som har förmågan att leka sig fri från döden och verkligheten. Dikter tar sig i fantasins värld där levande och döda såväl som människor och djur kommunicerar med varandra.

Det kan inte ha varit lätt att skriva ”Anteckningar”, vilket även antyds av titeln. Det här är korta anteckningar om en erfarenhet som egentligen inte låter sig benämnas och som är alltför plågsam för ord. Ändå avslutas boken i ett hoppfullt tonfall genom det ljusa sommarminnet av fjärilar som svärmade överallt. De var alldeles orädda och slog sig ner på poetens arm, och hon tyckte att det var det barnbarnet som hade återvänt.

Att förlora ett barnbarn innebär att tvingas fortsätta leva med en hemlös kärlek. Skrivandet blir till sist den plats där Tua Forsström låter sitt barnbarn komma tillbaka till ”det vackra rummet” – deras förtroliga gemenskap. ”Anteckningar” kan förhoppningsvis ge tröst till andra i en liknande situation.