"Fartygets ögon" drabbar läsaren som ett slag. Dess kärva enkelhet är som det norska havs- och fjällandskap där den utspelas. Det är Norge 1946. Krigets svallvågor omsluter ännu medlöpare och hjältar från den tyska ockupationen. I bokens centrum står den enskilda människan, urstark och sårbar. Sidorna glimmar av den välsignelse som en liten unge kan ge upphov till, alltmedan den svårbesvarade frågan om varför det inte fanns någon ”som var uppriktigt glad över att kriget var slut” överskuggar berättelsen.

Huvudperson är Ingrid, hemmahörande på en liten ö långt norrut. Om henne handlar också Jacobsens romaner ”De osynliga” och ”Vitt hav” , båda lika intensivt lågmälda som ”Fartygets ögon”. I den sistnämnda ger sig Ingrid ut på en odyssé för att söka rätt på den ryske krigsfången Alexander som är far till hennes tio månader gamla dotter Kaja.

Dottern bär Ingrid med sig på en strapatsrik färd över fjäll och vatten: ”(…) en unge att släpa på, den gudomligaste av alla bördor.” Utan detta barn skulle resan varit omöjlig. Det sägs ut i klartext. Att få hålla Kaja är den gåva Ingrid överräcker åt människor. Denna lilla svartögda flicka blir katalysatorn som låser upp hermetiskt tillslutna hjärtan och får människor att kunna leva med sina förluster.

Den svåra läxa Ingrid tvingas lära sig är att hon inte var den enda för Alexander, denne soldat mycket yngre än hon. Till slut lyssnar hon bara efter ekon. Om han nämnt henne? Om hon funnits i hans tankar?

Om Alexander får man längst bak i boken veta att han, liksom många andra hemvändare från kriget till Stalins Sovjet, klassades som landsförrädare och försvann mot Gulag. Om det vet Ingrid absolut ingenting, där hon genom regn och myggsvärmar pressar sig fram i Alexanders spår mot den frihet han trodde väntade. Det är tidig sommar när hon lastar Kaja och packning i båt och ror iväg. Medan månaderna går mot höst, beger hon sig från möte till möte med män och kvinnor som ger henne ledtrådar om Alexander.

”Fartygets ögon” handlar främst om människans svårförstörda hopp. Men också om de första stegen mot framtidens välfärd, om kurir- och lotsverksamheten till Sverige som räddade livet på hundratals människor under andra världskriget och om krigstidens samröre mellan norrmän och tyskar och dess beska eftersmak. ”Du går på en väg av dåligt samvete”, säger en av bokens personer till Ingrid. De orden täcker väl vad Jacobsen tycks vilja fokusera.