Det var i vintras som filmaren Titus Paar lämnade hemstaden Norrköping för sitt livs äventyr. Han sökte upp indianfolket Kogi som lever på berget Sierra Nevada de Santa Marta, avskilda från den moderna civilisationen.
– De tillåter sällan någon att komma in i byarna. De har levt i princip likadant i 5 000 år. Det är lite som att åka tidsmaskin, berättar Titus Paar.
Med på resan var artisten Anders "Moneybrother" Wendin, men också flera svenska volontärer. Det svenska teamet kom till Kogifolket för att bygga en skola – på indianstammens eget initiativ. Den colombianska regeringen har ställt krav på skolgång för barnen. Men för att barnen skulle slippa den långa och mödosamma vägen genom djungeln hade stammen ansökt om att få ha en skola i den egna byn, där de också ville undervisa om den egna kulturen.
Bakom sig har Titus Paar flera filmer, bland annat "The Perfect Weapon" med Steven Seagal. Han berättar att han i rollen som regissör har varit extremt noga förberedd och vetat exakt vilka vinklar han vill ha.
– Så kunde jag inte göra den här gången. För mig var det en bra övning att se vart storyn tog vägen. Men jag vet inte hur man gör dokumentär, så jag gjorde film.
"Moneybrother möter den hemliga Kogistammen" blev en skildring av Moneybrothers inre resa, där musiken spelar en betydande roll.
– Filmen visar vad vi kan lära oss av Kogistammens kultur och visdom om att leva i samklang med naturen, men också vad vi kan lära dem.
Men hela projektet kantades av bakslag och missöden. Den första katastrofen var att resans nestor Börje Erdtmans hus brann ner två dagar innan avfärd.
– Det han brydde sig mest om var att alla gåvor till barnen förstördes i branden. Vi var tvungna att samla in allt på nytt för att inte komma fram tomhänta, säger Titus.
Titus beskriver Börje som något av en idol. Han har byggt ett hundratal skolor i Colombia, genom hjälporganisationen Ankarstiftelsen som han själv grundat.
Resan in i djungeln till Kogistammen blev minst sagt strapatsrik. Under ett monsunregn höll deras jeep på att glida över ett stup. Titus Paar var en av åtta personer som trängdes på flaket.
– Vägarna var knappt vägar. Det var lerigt och uppförsbackarna var som vattenfall. Bilen började plötsligt glida mot ett stup. 30 meter rakt ner, men föraren lyckades sladda oss därifrån.
– Vid ett annat tillfälle satt jag i bilen medan de på flaket började skrika: "Hoppa av!" Föraren skrek på spanska. När jag öppnade dörren var framhjulet utanför vägen, ovanför en ravin. Jag fick klättra ut och över bilen.
– Men livet blir spännande nära döden. Då vaknar man till. Jag försöker se på livet som jag är döende och ser tillbaka. Då är man inte så rädd för att ta risker eller göra bort sig.
Dessutom fick Titus Paar en djungelsjukdom av myggbett, drabbades av en infektion, feber och kunde till slut inte stödja på benet.
När de väl var framme kom de till en tom by, för Kogistammen var på en indianträff en dagsmarsch bort. Efter ett par dagar tog de beslutet att rida mulåsna dit. Först sista dagen fick de träffa schamanen, byns ledare.
– Det var jättehäftigt att få sitta med honom och höra hur han kommunicerar med naturen. Men samtidigt kommer bulldozrar närmare byn för att skövla skog och hämta metaller.
– Samtalet tog tid med alla tolkar. Han avslutade det så fint och önskade att vi verkligen kunde dela våra djupaste känslor med varandra. Det blev väldigt emotionellt.
De blev imponerande av att se att hur den vitklädda indianstammen lyckats bevara sin kultur intakt utan att anpassa sig till den moderna världen.
– De var så stolta i djungeln, men när vi kom ner till samhället Santa Marta igen såg vi några från Kogistammen som hade tagit sig ner dit. De satt och tiggde. Det kändes så tragiskt att se att de tappat sin identitet. Min förhoppning är att de blir kvar på berget och får leva sina liv ifred.
Filmen är skapad utan något filmstöd, men kunde genomföras med hjälp av en privat finansiär. Det är oklart om den kommer att visas i Norrköping, men omkring 300 personer såg premiärvisningen på Fimhuset i Stockholm den 10 september.
– Jag har aldrig fått så bra mottagande i hela mitt liv. Först när man ser filmen tillsammans med en stor publik känner man om den är lyckad. Jag kände väldigt snabbt att folk var hooked. De skrattade, jublade och grät. Efteråt kom några fram med tårfyllda monologer. Det var en härlig upplevelse.
– Tidigare har jag ju gjort filmer där många dödas. Men nu har jag fokuserat på människor som gör världen lite finare. Det är precis vad vi behöver just nu.
Blir det mer dokumentärfilm framöver?– Nej. I höst kommer en feel good om att ta vara på sin tid och se det vackra i livet, men nästa år kommer jag låta folk dö på filmduken igen.