Publiken strömmar till Louis de Geer-hallen. Här blandas alla åldrar, de som följt henne sedan åttiotalets genombrott och de som lyssnar på hennes senaste musik. Ett som de flesta förstår är: det här är en artist med erfarenhet och som ständigt gör sig aktuell.

Krister Sparrnäs och Anette Markström, båda från Norrköping, gillar Lena Philipsson för att hon är en showartist.

– Ja, hon bjuder på sig själv, säger Anette.

Artikelbild

– Jag har lyssnat på hennes nya släpp, där är hon mera sig själv. Egna texter och eget material, hon blottar sig själv, säger Krister.

Kanske är det just det nakna som gör henne folkkär, att vi i publiken känner att hon är sig själv. En småländsk tjej som tagit sig igenom allt från melodifestivaler, ett tumultartat privatliv till att fylla femtio.

– Hon har många bra låtar, funnits med länge och känns vanlig och jordnära, säger Helena Sandström från Stockholm som kommit för att träffa sina kusiner och gå på konserten.

Låtskatten är stor, och Lena Ph som kliver på i glittriga, högklackade skor, svarta skinnbyxor och vit kavaj, inleder med nyutgivna Gråt inga tårar. Hon backas upp av ett sexmannaband och en visuellt vacker scen. Men i centrum står hon. Känslan genom konserten, från känslosamma bilder på barnen, mellansnack om separationer, humoristiska kommentarer om singelliv och tidigare fadäser, till nutiden och den hon är och vill vara, är genuin. Det känns som om det här är Lenas egotripp. Vi är med henne i varje vändning, sjunger med i Det gör ont, hejar på och fyller i hennes efternamn i låten Lena Anthem. Hon har publiken i sin hand och sig själv – en kvinna i kontroll. Det gillar vi i Norrköping och hoppas verkligen hon har ett leende på läpparna efter konserten.