Lotta Sandelin kommer glidande på sin cykel till kulturkvarteret Hallarna. Det är så vi är vana att se henne, när hon far fram på sin svarta stålspringare mellan gallerier, scener, bibliotek och museer i Norrköping. Lotta gör sällan intervjuer på telefon. Hennes kulturjournalistik är nära. Och skildrad med närvaro. Här och nu.

På platsen vi ses, som förr hette Kulturkammaren, var hon en gång konstnärlig ledare för Teater Glas, en grupp som hon själv startade. Maken Sven och hon var de första som gifte sig i lokalerna. Men det är också en plats som kommer att få betydelse för henne framöver. Vi återkommer till det.

Anledningen till att vi nu träffas är att Lotta går i pension och lägger ner nättidningen Kultursidan.nu.

Artikelbild

– Jag är väldigt nöjd. Den blev mycket mer än vad jag tänkte från början.

Sedan starten i april 2010 har Ann-Charlotte Sandelin bevakat det lokala kulturlivet på eget initiativ. Till sin hjälp har hon haft omkring fyrtio medarbetare, såväl studenter som pensionärer. Hon framhåller varje medarbetares värde.

– Jag är så stolt och tacksam över dem, oavsett om de har bidragit med något en gång i månaden eller en gång för fyra år sedan.

Men det stora lasset har hon ändå dragit själv. På upploppet blir det långa arbetsdagar för att få allt klart.

Artikelbild

| En nöjd och tacksam Ann-Charlotte "Lotta" Sandelin lägger ner nättidningen Kultursidan. Nu väntar ett nytt liv med mer tid för familj, odling och djupdykningar i vegetarisk kokkonst. Men var beredd på att möta henne i vimlet, för nu blir hon kulturkonsument på egna villkor.

– Det är lite synd att det inte blev tio år, men det känns som något jag inte kan styra över. Nu är det dags. Men jag kör ända in i kaklet.

Startskottet till nättidningen var "Kulturtipset" som Lotta Sandelin gjorde för Norrköpings Tidningars tv-kanal NT24 med filmade kulturreportage och tips. När det lades ner var steget litet till att använda den ardennerhäst till dator hon redan köpt in för egen kulturbevakning.

Artikelbild

– Jag tycker att kultur är det viktigaste som finns, näst efter människorna som jag älskar.

Tanken var till en början att göra enklare kulturtips vid sidan av arbetet som frilansare åt bland annat NT Kultur.

– Ju mer man gräver desto mera upptäcker man. Norrköpings kulturvärld har naturligtvis växt, men mycket handlar om att lära känna den bättre.

Annonsmarknaden visade sig vara mättad och arbetet fick ske ideellt. Eller okej, nästan ideellt, men timlönen är inte mer än sex kronor. Hon har funderat på att låta läsarna swisha en krona till ett 123-nummer för en läst artikel.

– Men gissa vad banken vill ha då för en swishad krona? En krona!

Men glöm pengarna. Nyckelordet har varit lusten. Medarbetarna har gjort det som de själva har haft orken, tiden och viljan till att göra.

– Det finns inget tvång. Men för min egen del är det lusten först och sedan tar jag konsekvenserna av den. Jag är både luststyrd och väldigt pliktmedveten. För mig är det viktigt att göra ett professionellt jobb, oavsett hur jag får mina pengar. Men hur skulle Sverige fungera om människor inte arbetade ideellt? frågar hon retoriskt.

Många har öst beröm över hennes kulturgärning. Varje år har hon blivit nominerad till Broccmanpriset av Norrköpings Tidningars läsare.

– Jag har fått uppskattning. Och lite grann tränger väl in, även om jag är lite som en gås. Berömmet rinner av mig.

Själv har hon en fot i journalistiken, den andra i teatern. Hon är utbildad på Journalisthögskolan i Göteborg och blev sedan dramapedagog i Halmstad. Vi ska inte dra hela bakgrunden, det har vi gjort förr, men nämnas kan att Lotta har varit regissör och administratör på Lilla teatern i Lund och haft en rad olika arbeten inom dagspress, bland annat i Skåne.

– Det var så nyttigt att vara i vikariesvängen. Bara själva jobbet som reporter är fantastiskt. Vi får gå på studiebesök varje dag och lära oss nya saker. Det är en lyx.

Hon är uppväxt i Västervik i en kulturintresserad familj, där Lotta började läsa redan som 5-åring.

– Det var där språket utvecklades. Jag åt böcker som barn. Men när jag bodde i Lund tog teatern över. Jag ville leva mer istället för att ligga på sängen och läsa. Det som har växt för mig på senare år är konsten.

Till Norrköping kom hon vid 37-års ålder. "En utböling", enligt henne själv. Hon valde Norrköping för de omväxlande miljöerna, en del vackra, andra ruffiga. De hade hon fått en glimt av från tågfönstret och tiden som seniorscout i Tjust-Kolmården-distriktet. Hon siktade på familj och att kunna cykla över Strömmen till jobbet varje dag. Hon fick sin Sven och sonen Hjalmar, idag 26. Men något fast jobb blev det aldrig.

– Det kan finnas någon gnutta hävdelsebegär, en liten revanschlust, bakom Kultursidan.nu. Jag har bevisat att jag har kompetensen och kan göra den här helheten.

– Men det handlar också om att kvinnors och äldre människors kompetens ofta underskattas i dag. Många av mina flitigaste medarbetare är pensionärer. Ju äldre människor är desto mer erfarenhet, kunnande och ödmjukhet. Men det lät inte särskilt ödmjukt, va?

Vi lovade att återkomma till platsen. Här, inom Kvartersteatern, ska Lotta starta kurser i skapande dramatik för vuxna.

– Jag vill skapa något som är kravlöst, lekfullt och erbjuder mjuka små processer. Det är perfekt för personer som gillar teater, men kanske inte har så mycket tid.

Själv vill hon nu ägna tid åt familjen, sin mamma Ingegerd, 95, men hon vill också börja påta i den villaträdgård i Kättsätter som hon haft lika länge som Kultursidan.nu.

Men inte minst ser hon fram emot att få bli "kulturtant" på riktigt.

– Äntligen! Tänk att bara få njuta av kultur!