Sommarens stora litteraturdebatt har sitt ursprung i Åby. Där är Jonas Rasmussen född – redaktören för den nya, utmärkta antologin med danska ­poeter som startade ­”bråket”.

Förra februari stod vi båda i en liten bokhandel på Nörrebro i Köpenhamn vars lilla förlag med statligt stöd gav ut en antologi med unga svenska poeter. Vi och redaktören var helt överens om de stora olikheterna mellan ländernas moderna poesi.

Nu ska, enligt några svenska poeter och andra intressenter, deras poesi sälja slut och bli folkkär i fall blott de stora för­lagen vågar satsa på debutanter och trycka större upplagor. Underförstått, som i Danmark.

Det är,om inte lögn så åtminstone, förbannad dikt. De stora danska förlagen ger i princip inte ger ut fler lyrikdebutanter. Framförallt finns i dansk poesi en lång tradition av lättsam, personlig lyrik med ett självironiskt tilltal. Ofta skriven av kvinnor. En förklaring till detta är att Danmark har många litterära priser och stipendier. Du kan försörja dig som poet men då gäller det att synas i tv, vara mer tillgänglig, inte utstråla svårmod i varje spotlight.

Svenska poeter – kom vi fram till på ”sleppefesten” där gästerna ratade ung svensk poesi för spanska lådviner – har i gengäld råd att vara betydligt mer politiska och svårtillgängliga. Att såväl ha hela löken som en skiva av den är, vilket redan Ekelöf konstaterade, omöjligt. Bortom drömmen måste både Habib och unga svenska poeter välja.