Jag kliver in i köket och tar tacksamt emot erbjudandet om en kopp kaffe. Under den korta tid som vattenkokaren väser i bakgrunden hinner Mia Mäkilä också servera en livsberättelse om vad som har hänt henne sedan sist vi pratade. Det var en vinterdag på Nationalgalleriet i Stockholm för fem år sedan.

Det är inte så att jag misstror Mia Mäkiläs koncentrerade berättelse i högt tempo och med rekvisita som nya digitala konstverk, som är på gränsen mellan collage och måleri, och konstkataloger, magasin och tidningar, men det är lite för mycket show and tell för att vara användbart som journalistiskt material.

Sist jag träffade henne hade, utställningen till trots, hennes måleri, ja allt hennes bildskapande tagit tvärstopp. En blockering som hon trodde skulle lösas upp när hon väl hade etablerat sig i Stockholm, som då nyligen hade blivit hennes nya hemstad. Men det skulle visa sig bli precis tvärtom. Flytten till Stockholm skulle driva ut de demoner – som hon kallar dem – som uppstått efter ett trauma i Norrköping. Mia Mäkilä skulle återuppstå i huvudstaden och bli en ny människa, fri från demonerna, och skapa ny konst, en ny bildvärld.

– Året innan hade jag haft tre utställningar samtidigt, i Linköping, Paris och Köpenhamn, jag målade, målade och målade. Det ledde till att jag var nära utbrändhet och senare upptäckte jag att jag led av post-traumatiskt symptom, säger hon medan kaffekopparna kommer fram på bordet.

Redan när jag träffade henne på Nationalgalleriet i Stockholm i januari 2010 hade hon inte målat något på ett halvår.

– Fast så var det inte heller. Jag målade, blev missnöjd, målade över. Ändrade och ändrade och grät tills jag slängde ut målningen genom fönstret.

På ytan levde hon ett bra liv, nytt förhållande, bra bostad och det fanns mycket att upptäcka och delta i som nyinflyttad i Stockholm. Mia Mäkilä försökte lämna sina demoner kvar i Norrköping och bli en annan.

– Det var först när jag gick i terapi och terapeuten blev intresserade av mina bilder som jag förstod att demonerna var bra för mitt skapande, på ett sätt hur jobbiga de än var, så var de mina vänner, säger hon.

Jag smuttar på kaffet och funderar på Mia Mäkiläs berättelse medan hon försöker fresta mig både med maccarons från Paris och med citronmuffins. Hennes konst var ett bland andra sätt att bearbeta ett trauma. När bearbetandet upphörde och hon frenetiskt försökte skapa om sig själv började hennes identitet att vackla: traumat – hennes demoner – var en del av henne. Och resultatet kunde, efter många plågor, under lyckliga omständigheter till slut bara bli ett: att återvända till sig själv. Mia Mäkilä bröt upp på nytt, och efter ett år med ett liv i kappsäck har hon sedan två veckor flyttat in en gen lägenhet i Norrköping med utsikt över en – så här års – grönskande kyrkogård.

– I Stockholm bodde jag nära Skogskyrkogården så jag är van vid att bo granne med döden, säger Mia Mäkilä när hon avslutat berättelsen om det hon kallar sin skaparkris.

Kris var det, och skaparkrisen gällde måleriet, men Mia Mäkilä började också under de här åren göra andra bilder. Hon började skapa bilder digitalt och lämnar köket för att göra en snabb avstickare till det vardagsrum som också fungerar som ateljé och återkommer med två bilder snyggt utskrivna i stort format. Den första är en pastellig strandvy, kallad "Happy day", med en mänsklig flickdocka i mitten av bilden. Mia Mäkilä skapar bilden genom att fotoshoppa och lägga hundra digitala bilder över varandra för att precis som i måleriet skapa textur.

– Det blir som att måla digitalt, förklarar hon och berättar att samtidigt som hennes existentiella kris pågick satt hon skapade bilder som inte initialt var menade att bli konst och inte heller var som de collage hon skapat digitalt tidigare.

– Samtidigt som jag kämpade med mig själv hade jag gjort 70 bilder som har ställts ut utomlands, de här visades jag i Brooklyn, säger hon och lägger de två bilderna på köksbordet.

Eftersom Mia Mäkilä alltid har ägnat sig åt konst som kallats low-brow eller skräckkonst – nu kallas den med ett lite bredare och konsthistoriskt mer lättplacerbart namn för popsurrealism – och som på grund av sin digitala kultur är global och enkel att distribuera, är Mia Mäkilä mer etablerad internationellt i de kretsarna men okänd i Sverige. Medan hon lämnar köket för att låta sig fotograferas bläddrar jag i en katalog från Musée de la Halle Saint Pierre i Paris där hon deltog i utställningen "HEY! - Modern Art & Pop Culture" 2011-12. Just nu pågår den tredje delen av den utställningen.

– Ska jag skita i tofflorna, hör jag en röst från lägenheten. Det är Mia Mäkilä som diskuterar med fotografen Fredrik Jonson. Som bildmakare är hon noga med hur hon framställer sig själv och jag har undrat om imagen av henne själv ändå kanske är hennes viktigaste bild.

– Jag vet att du har kallat mig imagemakare, men i den här genren är person och konst sammanknippade, jag kan inte se det som imageskapande, säger Mia Mäkilä med betoning på negationen.

Och när jag senare ser Fredriks fotografier är jag beredd att erkänna att det hänt något med Mia Mäkilä. Hon visar både tofflor och tänder. Och jag tar en muffins och en sista klunk av kaffet som kallnat och tänker på att när jag för en dryg vecka sedan, givetvis via nätet, fick en inbjudan av henne att göra ett hemma hos-reportage (något som inte ligger för mig) för att se om det finns något nytt att upptäcka och berätta om Mia Mäkilä nu har gjort det.

– Jag är tillbaka, säger Mia Mäkilä, och jag är inte bara i Norrköping för att bo, jag vill påverka konstscenen här också.