Har sagt det tidigare: det är fantastiskt när en symfoniorkester får sätta tänderna i en rejäl och kvalitetssäkrad symfoni. Så skedde på torsdagskvällen när Carl Nielsen ”Symfoni nr.4” var föremål för uppmärksamheten. Tillsammans med den femte symfonin och operan ”Maskarade” hör den till danskens storverk.

Jag ser gärna denna musik som en berättelse om livet. Den är överväldigande, bjuder på stora klangvågor och är oavbrutet pepprad med nya kreativa idéer. Och så dessa presentationer av attityder som genast möts av motstånd. Detta är kaxig musik som tar för sig.

Symfonikerna verkade stortrivas. Dirigenten Christian Kluxen är kanske inte den mest karismatiske orkesterledaren, men han är effektiv och levererar. Fint sammanfogade han de olika delarna i flödet.

Orkestern imponerade framförallt med klangkörer i både det pastorala träblåset och koralerna i blecket samt i många goda soloinsatser. Slutdelen blev till en magnifik spurt där den dubbla uppsättningen av pukor frigjorde energi utöver det vanliga.

Svenska komponisten Lisa Streich spännande och annorlunda gitarrkonsert ”Augenlider” framfördes av engelskan Laura Snowden. Detta är musik som har tystnaden som utgångspunkt och som relief till olika ljud, ibland rent elektrofoniska. Man öppnar sina öron på vid gavel.

Ord som: skuggor, gester, vindpustar, blickar och andhämtningar beskriver musikens attityd. Så skapar de olika tunna klangmomenten och rytmiska figurerna en nerv, en skör tråd. Talar om självet. Och om musikpolitik.

Som total och bullrande kontrast spelades Beethovens ”Leonorauvertyr nr.3”. Starkt och forcerat.