Pappan ringer just när sonen går genom Stockholm. Han berättar om en resa han gjort med några pensionärer och som alltid blir det för många detaljer. Sonen fortsätter vandra och pappans berättelser tar aldrig slut. Tills sonen kommer ner i tunnelbanan och någon säger att det händer något där nere. Sonen upptäcker inte vad det är. Det är då han hör orden: ”De är tillbaka.”

Och just det – vardagen som blir något helt annat utan att man märker hur det går till – är Jerker Virdborg fångad i en enda mening.

Den mer utförliga beskrivningen låter så här: hans nya bok ”Skyddsrummet Luxgatan” är en samling berättelser som naglar fast samtiden på ett helt tidlöst sätt. Där är, för att ta bara ett exempel, mamman som fått ett nytt jobb och därför sover länge och tungt, så varför ska inte sonen passa på att ta mammans recept och... ja, hämta ut piller? Det är barnets hemmavärld som tar sig upp till gatularmet och vidare till den mer skuggiga langningspulsen – innan det är dags att åka hem igen, och snart ska väl mamman ändå vakna?

Artikelbild

| Tidlös samtid. Jerker Virdborg skriver noveller om ett Sverige där ojämlikheten ökar.

Vi rör oss på många plan i ett Sverige där det går allt bättre för vissa, där moln kan se likadana ut som rök efter en explosion, där en del vägar tar oss över flacka gärden och sedan in i skogen igen.

Jerker Virdborg har allt i sin hand, har rätt antal bokstäver i orden, tar elegant det välbekanta och lägger så många lager färg på det att man snart inte kommer ihåg hur det såg ut från början. ”Det var som om bråket pågick någon helt annanstans.”

Säkerhetsdörrarna ser nya ut, namnskylten är gjord av blankputsad mässing, det susar i väggarna, trädgårdarna är igenväxta – och Virdborg gräver tunnlar i vårt medvetande.

Det som kan kallas samhällsproblem ligger nära, men så etikettsenkelt blir det aldrig. Snarare är det, märker jag när jag närmar mig slutet, så att vi ser Virdborgs skuggfigurer tills vi misstänker att vi ser oss själva och något börjar kännas mellan skulderbladen, just där som det är så skrämmande svårt att få undan det som kliar.