Katten blänger lite slött på mig, och hoppar ner från soffan i Claes-Göran Hederströms lägenhet. Den är inte intresserad av att sitta bredvid mig.

- Det är en utställningskatt egentligen, väldigt lugn och harmonisk, säger Claes-Göran.

Han är mest känd för sitt bidrag i Melodifestivalen 1968 med Det börjar verka kärlek, banne mig. En låt som fortfarande känns igen av de allra flesta. Drygt tre minuter Claes-Göran för alltid kommer att förknippas med. Men det är inget han varken är less eller trött på.

Artikelbild

| Claes-Göran Hederström i London 1968.Foto: UPI/Scanpix

- Nej, det är kul! Folk reagerar på den, dansgolven nästan exploderar när den spelas. Vi är inne på tredje, snart fjärde generationen som lyssnar på den. Varje gång jag ska uppträda med den märker jag efter soundcheck att varenda servitör i lokalen nynnar på den, vilken ålder de än är i. Så något har den som sätter sig.

Varför den är så stor vet han inte riktigt. Kalle Moraeus har sagt att det beror på att den är en blandning av storband och pop, det är också lite blues i refrängen och sticket.

- Men det där tror jag inte på, skrattar han och drar ett bloss på sin cigarett.

Han fortsätter.

Artikelbild

| Claes-Göran Hederström ska ut på turné med Sten & Stanley, här på en bild från 1970.Foto: Scanpix

- Men jag lider lite när jag hör originalet från 1968. Insatsen är ganska tam. Jag var 22 år då. Det händer något med rösten, i alla fall på män, efter man fyllt 40. Det blir en annan styrka. Kolla bara Tom Jones, han har mycket mer att ge nu än förr.

Inte nervös
Sedan början av 1970-talet har Claes-Göran legat lågt vad gäller musiken. Det blev för mycket av allt, helt enkelt.

Artikelbild

- Och jag ville bort från Stockholm. Jag flyttade hit 1973. Att det blev just Norrköping har med Max Rogers att göra, vi hade något gig ihop. Sedan träffade jag en brud här.

Ett och annat uppträdande under åren har det blivit såklart. Och nu är det turné med Sten & Stanley.

- Det är 40 år sedan jag gör en riktig turné. Vi ska spela på 29 ställen, det är en ganska diger lista.

Någon nervositet känner han inte.

- Nä, nervös har jag inte varit på 30 år.

Turnén är bandets 50-årsfirande, och Claes-Göran ska framföra fyra låtar, varav Det börjar verka... såklart är en av dem.

Sten & Stanley är veteraner inom den svenska musikscenen. Absolut störst var de under 70- och 80-talet och satte mer eller mindre agendan för hur det vi kallar dansband ska låta.

I dag är flera av deras låtar näst intill kultförklarade, bland dem Jag vill vara din, Margareta och Dra dit pepparn växer. För många är det främst influenserna från 70-talets disco som lämnat spår. Sten & Stanley gjorde covers på ett flertal hits från den tiden, till exempel Barry Manilows Copacabana, Chics Le Freak och Daddy Cool som gjorde Boney M stora. Alla med svenska texter, med mer eller mindre elegant rim.

Spark av Cliff Richard
Claes-Göran startade sin musikaliska karriär som bilförsäljare. Men någon bra säljare var han inte. Vid ett tillfälle kom det in ett par i bilhallen som precis hade köpt sommarstuga. De behövde en herrgårdsvagn för att ta sig dit med barnen och alla sina grejer.

- Det syntes att de inte var så välbeställda, och egentligen inte hade råd med bil. Men de bestämde sig i alla fall för en billig gammal Opel. Men när allt var klart och de skulle få nycklarna kunde jag inte hålla mig utan viskade att det är en skitbil och att de inte borde köpa den. Jag hade inte samvete till det!

En bilsäljarkollega hade kontakter inom musikindustrin, och på den vägen är det.

Nu drar Melodifestivalen igång. Ska du följa det?

- Är jag hemma så lyssnar jag. I alla fall på de första takterna, kanske till sticket. Sedan tröttnar jag. Det mest smäller och fräser. Och det visuella har förtur. Det är en förändrad ljudbild i dag, en lång matta av ljud. Sången framgår inte riktigt. Det är lite tråkigt att det inte är levande musik.
Skulle du kunna tänka dig att ställa upp igen?

- Ja, om de frågar så gör man det. Men det måste vara med en låt som sitter.

Du vann i Sverige och gick vidare till finalen i London. Vad är ditt största minne från 1968?

Cliff Richard som gav mig en lyckospark i arslet, haha! Men han var väldigt nervös, mer än jag. Jag tyckte det bara var kul och tog inte så allvarligt på det.