Torsdagskvällens symfoni­konsert visade på tre helt olika nyanser av det nordiska ljuset. (Läs gärna Martin Nyströms utmärkta artikel i DN i går). Först ut var Benjamin Staerns första symfoni ”Polar Vortex” där vi på grund av tekniska överväganden endast fick höra två av de tre satserna, ungefär halva verket. Symfonin kommer i sin helhet framöver.

Detta är musik som natur­katastrof. Den problematiserar. Ett musikaliskt myller samsas med krispiga klanger och breda ”sounds” som frusna klangströmmar. Tonläget är ofta diskantigt på höga strängar och ett generöst slagverk som till och från har en kolotomiskt struktur.

Men härfanns även mera linjära partier med lugnare och bredare rörelsemönster, alltsammans i ett utforskande av orkesterns yttersta möjligheter.

Tonläget var ett helt annat, men strukturen lika kompakt, i Sibelius Violinkonsert i d-moll. Solisten Ye-Eun Choi visade på ett musikantiskt virtuoseri och hade en berättande spelstil med sin varma och fylliga ton.

Här fanns både en brännande intensitet och en hög närvaro när hon surfade på den orkestrala klangvågen. Dessutom serverade hon nyans­mässiga delikatesser och en högladdad energi.

Den alltigenom täta konsert­kvällen avslutades med Nielsens andra symfoni ”De fyra temperamenten”. Jag tror minsann att den inledande satsen med sitt bländade ljus blev till aftonens höjdpunkt.

I verket lockade Michael Francis fram både schwung och rustika rytmer, till och från melan­koliska orosstämningar, men även en drabbande explosivitet. Möjligen kändes det som om finalen inte fick den precision och energi som den var värd.