Strax innan halv tio hörs klockorna slå. Kyrkan står tjusig med levande ljus och det är varmt i kontrast till den kyliga kvällen därute. Efter en presentation inleds konserten med kraftfullt anslag. En dramatisk ingång till den prakt som ska följa. Det är storslaget och vackert, och effekten av det fristående spelbordet därnere, med mäktiga pipor som svarar däruppe, blir närmast religiös.

Det är Bengt-Göran Skölds "Pièce d'Orgue" som får inleda och snart följer Gunnar Valkares "Pasticcio: litet astronomiskt retrospektiv" med ett tonspråk hämtat ur renässansen. Även det skönlyssnat, om än med en, åtminstone för undertecknad, nyktrare del av hjärtat i gungning.

Hans Fagius är lysande i sin respektfulla approach, sin exakthet, i det vaket nyanserade. Och snart ljuder en sorgetyngd fuga av Gunnar Ek, följd av ett intrikat adagio. Rummet krymper, lutar in över tangenterna och vidgas så åter allteftersom volym och tonrikedom ökar. Det gör närmast ont innan finalen tar vid och Fagius briljerar med fjäderlätt smidighet.

Så hörs Nils Erikssons "Passacaglia över ett Kyrie-motiv" inleda med dov enkelhet. Stämmor väcks en efter annan och slingrar om varandra innan vi återigen befinner oss hos Skölds känslointelligenta tilltal. Upplevelsen är den av en själslig genomsköljning. En hyllning till det som är, parat med en varm och omhuldande omfamning. Här är högt i tak, såväl i bokstavlig som i musikalisk mening och Olle Elgenmarks varierade "Festival Toccata ur Orgelsymfoni nr 4" får avsluta med ett övermättat tutti. Men så tål också kyrkrummet en sådan överdådighet. Jag går leende därifrån.