Anna Nygren har hämtat ramen för berättelsen från Shakespeares klassiker Stormen, men texten är ny. Språket har fräschör och en exakthet som påminner om sparsmakad poesi. Varje ord är utvalt med omsorg och en särskild rytm uppstår när ord upprepas med viss förskjutning i betydelse. Denna rytm tas upp och förstärks i de dansscener som sprängts in mellan scenerna. Text och rörelse går in i varandra. Dansen fungerar som en spegel av skeendet.

Handlingen är fragmentarisk men utgår från några människor som lever på en ö omgiven av havet. Några har sitt ursprung här, andra har flytt hit över havet och några hamnar här av en slump. Alla måste förhålla sig till platsen och till varandra. Det uppstår grupperingar, vi och dom, men också kärlek över gränser. Men i kärleken finns fröet till hat om kärleken försmås. Och liksom stormen går hatet inte att hejda – det fortplantar sig snabbt. Men i insikten om att hat föder hat finns också möjligheten till försoning. Bara någon vågar bryta kedjan och säga stopp.

Regin är lika exakt som texten, och trots dallrande premiärnerver levererar ensemblen. Unikt för denna uppsättning är att den ges i två versioner med olika ensembler. Häftigt!