Pjäsen, skriven av Alberts och Herberts svenska uttolkare Bo Hermansson, handlar om det på 1970-talet så populära skrothandlarparet. Far och son är två kvardröjande gestalter från en annan tid.

Året är 1981 och den en gång välbyggda och ännu lysande gula träkåken med dass, stall och allehanda skrot på gården är snart den enda som står kvar efter decenniers rivningsraseri och moderniseringsiver i vår stad. Slutet är nära. Imorgon kommer grävskopan.

Som i ett folklustspel av Gideon Wahlberg, vars strumpor vi strax får beskåda, möts och stöts sociala klasser, generationer och det unga kärleksparet. Den grånade Alberts rådbråkande av det svenska språket är helt i Wahlbergs klass.

Kärleklågan tänds i stormens öga. Helt unga är dock inte gossen Herbert, 39 år, och fröken Susanne Snorpe, sekreterare på Byggnadsnämndens rivningssektion. Det blir heller ingen kärleksduett eller andra trudelutter, endast en återkommande melodislinga, en mjuk saxofon över djupaste basgång.

Skådespelarna gestaltar så väl de konflikter som ryms inom respektive rollkaraktär. Ska Herbert följa sina operettdrömmar eller falla in i ledet? Ska Albert hålla fast eller släppa taget? Ska fröken Snorpe, Jenny Silfvenius svartögda demon, följa hjärtats eller pliktens röst?

Hur Arne och Walter lyckas ta sig in på den belägrade gården förblir en gåta. Plötsligt är det otursförföljda bankrånarna där, spelade av Elias Dahlgren och J-B Olofsson. Tempot skruvas upp och drar inte bara far & son-lunken utan hela premiärpubliken med sig, inklusive hedersgästerna Hermansson och von Brömssen på tredje raden.

Flytten från Göteborg till Norrköping är så utsökt gjord att det är svårt att tro att Albert och Herbert någonsin varit annat än östgötar. Kalbokultur har också mer än goda skådespelare, kostymerna sitter som Herberts smäck och sminkningen firar triumfer. (Går det att justera miljöljuden framöver?)

I Albert & Herbert utspelas sista striden mellan det förgångna, trånga och nära å ena sidan och det moderna samhällets instrumentella människosyn å den andra, med Albert, den gamla ”gorillasoldaten”, främst bakom taggtrådslinjen.

Jag glömmer vem som spelar vad, och känner med Albert och Herbert djupt i mitt hjärta.