När danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado gästar NP33 för tredje gången väntar en rutinerad publik. Det är kärlek från första ögonkastet. Risager med band rör sig fritt genom ett gränslöst land i en genrelös soul fusion inom vilken de smält ner jazz, blues, rock, funk, soul, americana, gospel och lite till. Risagers mäktiga och djupa basröst skär genom glas ”with a touch of twang”, ni vet det där starkt vibrerande ljudet som uppstår när man slår an en sträng. Oemotståndligt tillsammans med den där uppriktigheten och sceniska närvaron.

Redan inledningsvis med Maybe It’s Alright är bandet uppvärmt och bjuder på snygg stämsång. Låten är disco-aktigt studsig med en extra light bas som för tankarna till 70-talet. Med klassiska soulstycket ”I Use to Love You” har Risager publiken i sin hand och tryggt lotsar han oss vidare till det tyngre mer gungiga artilleriet. The Black Tornado har en självklar elegans och genrebredden är som sagt anslående. Emil Baalsgaard drar en boogie woogie på pianot, briljante Kasper Wagner sluter upp med ekvilibristiska improvisationer på sax och när så Peter Kehl går ut i publiken med sitt trumpetsolo är vi både hänförda och sålda.

Med ”China Gate” kommer lugnet och ett mer elektroniskt sound på ljudpaletten. Täta skarvlösa ljudmattor backar upp Joachim Svensmarks elgitarr. Ny i bandet föräras han tid till ett flera minuter långt solo. Hans vansinnesklättringar på gitarrhalsen förtätas, utvidgas, spänns allt hårdare, förenas med bandet i ett rasande crescendo och störtdyker slutligen ner i en förlösande final som tar andan ut publiken.