Kjell Espmark skriver fram en mörk vision i sin nya diktsamling ”Skapelsen”. Anspråket är stort; som titeln indikerar lånar han motiv och bilder från Bibeln. Samtidigt är dikterna på ett konkretare plan ofta förankrade i ett specifikt historiskt sammanhang.

Det är dikter som vill säga någonting om världen, i går och i dag. Ett mer personligt och självbiografiskt anslag – som fanns till exempel i den mycket fina samlingen ”Den inre rymden” från 2014 – lyser här med sin frånvaro.

Allvarsord, alltså. Kjell Espmark ger röst åt de döda. Ofta är det anonyma öden – offer för krig och grymhet under särskilt den europeiska historien. I dikten skapas människorna på nytt. Återkommande är bilden av hur de dödas ben reser sig och åter träder in i livet – deras blotta existens blir obevekliga vittnesmål om människors gärningar: ”Cannae, Waterloo och Verdun / är svärande rester / av revben och kotor som aldrig sviker.” heter det i dikten ”Vredens dag”. Det är en brutal text som utmynnar i apokalyptiskt färgade rader:

Artikelbild

Vi längtar att falla de andra i strupen,

strupen som förra kriget bet av,

och slita ut de andras hjärtan,

hjärtan som varit mull i sekler.

Men först ska vi dräpa de osäkra bland oss,

de som känner igen sin ångest

i fiendens tomma ögonhålor.

Sen kan vi lägga de städer i aska

som redan länge varit aska.

Och det är nu

och tusen år sen.

Espmark lånar också verkliga personers öden till sina dikter. Sapfo, Bach, Paul Celan och Mary Wollstonecraft är några som figurerar – om grundtonen är mörk finns i konst och frihetskamp en motvikt.

Språkligt är dikterna lättillgängliga, orden är enkla, bilderna tydliga. En viss förtrogenhet med faktabakgrunden är om inte ett krav så i alla fall en fördel ibland. Någon gång blir det viss slagsida åt intellektet på bekostnad av känslan.

Som vackrast är det när Espmark mejslar fram ett skört hopp i de mänskliga mötena, ett trots allt. I den sista dikten möts offer för Förintelsen, försiktigt, de vågar inte möta varandras blickar: ”för att glädjen inte ska bli för häftig / för oss som så länge saknat den.”

Men så till slut:

Efter ett ögonblicks tvekan

smeker ett svartnat fragment av en hand

en alltför länge saknad tinning.

Och rök som kan ha varit ett barn

kramas av rök med form av en mor.