Övers: Johanna Hedenberg

Norstedts

Fan, vad besviken jag är! Varför gör hon så här, Elena Ferrante! Varför låter hon stel tråkighet smyga sig in i tredje delen av sin berättelse om de skärpta trasungarna Lila och Elena från Neapels fattigkvarter?

Artikelbild

"Den som stannar, den som går" heter boken och innehåller sprakande vitala avsnitt av samma klass som i föregångarna "Min fantastiska väninna" och "Hennes nya namn". Men som helhet har berättelsen svalnat. Ändå travar man på genom sidorna för man känner dem ju så väl, Lila och Elena och deras familjer och jämnåriga! Och man måste ju få veta vad de gör med sina liv.

Handlingen utgår från 2005 då väninnorna möts i Neapel, hör att någon hittats död, springer dit och ser att det är en av flickorna de växt upp med. Härjad, uppsvullen och med det tunna håret färgat illrött ligger hon där som ett utropstecken över förfall. Wow! Så ska det låta! Det bränns!

Men snart blir man snopen. När Ferrante för handlingen bakåt, till den tid då Lila och Elena som småbarnsmödrar slåss för att samtidigt hitta sin plats i tid och samhälle, fastnar hon i fällan. Hon kan inte motstå driften att spegla den där samtiden och det blir urtrist.

Det råkar vara studentrevolternas och arbetarupprorens tid då fascister och kommunister brakar ihop, blod flyter och kvinnan startar erövringen av sitt liv. Men den dramatik som finns inbyggd i tiden hjälper inte. Man blir uttråkad så som Elena leds ihjäl av sin purunge professor till man, sprungen ur förfinad italiensk intelligentia.

Tristast av allt är de mördande avsnitten om datorer, som just börjat erövra världen. Där hittar Lila och Enzo sin framtid samtidigt som Elena misslyckas med att blåsa liv i den roman hon arbetar med. Kan Ferrante ha gjort sin bok så medioker för att spegla Elenas situation? Nej, så stollig är väl ingen!

Varmt, levande, medryckande är avsnittet när Elenas professor introduceras i sin blivande hustrus proletärfamilj. Och det finns fler, alltid knutna till interaktion mellan människor.

Elena älskar Nino. Det vet alla Ferrante-läsare. Nu korsas deras spår gång på gång tills passionen står i full flamma.

Lila blir galen när hon hör att Elena tänker lämna allt för Nino: ”… för den där!” ”Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?”

Ingen förändring alltså beträffande den tilltrasslade bindningen mellan de två väninnorna. Svartsjuka, avundsjuka och hat, och till och med önskan hos Elena att se Lila död, fortsätter att färga deras vänskap.

Nåde dig, Elena Ferrante, eller vad du nu i verkligheten råkar heta, om du inte i fjärde och sista delen av Neapelkvartetten återför oss till kraftfältet mellan de där båda.