Konsert
Robert Hurula
Betyg: 4
Arbis 2019-11-01
Fredagens spelning på Arbis är ingenting annat än just det, en storm.
”Livstid” som får öppna spelningen drar ner allsång och skapar svallvågor. Efterföljande ”Åtta Trappor” får mig och övriga publiken att vackla lite, nu börjar det dra ordentligt.
Sen, utan någon som helst förvarning står jag mitt i den. ”Ont Som Jag” har vuxit till sig till ett monster på scenen. Inga Trump-murar eller självförsvarstekniker i världen hjälper. Den låten är en stenhård smocka rakt i bröstet. Nu har Robert Hurula och sitt band lagt ribban. Härifrån är det bara att hålla sig i och låta musiken skölja över oss.
Varje låt som framförs från scenen är marinerad i både bensin och nitroglycerin.
En låt som ”Järnvägsbron” från senaste skivan ”Klass” är lika muskulös och självklar i setlistan som till exempel ”Om Jag Tänker Alls”. Jag brukar ju ha en teori (inte direkt vetenskapligt bevisad) att nyare låtar inte riktigt vuxit in sig i liveskruden. Men Hurula förkastar mina teorier.
Oavsett ålder på låtarna så klär han dem i en naturkatastrofs krafter.
Jag förstår att du tänker att det kanske låter överdrivet. Att jag kanske tar i lite för mycket.
Det är precis tvärtom.
Jag får verkligen hålla mig i för att inte tömma hela superlativ-förrådet på en gång.
Att uppleva Robert Hurula live är mäktigt. Oavsett om det är en gigantisk scen på ett nedlagt flygfält eller en liten scen i en källare.
Samma stormar.
Det är hans jobb.
