Innan Lena Philipsson, eller som hon numer kort kallar sig, Lena Ph, går på scenen råder något av en slumrig picknickstämning på området. Publiken i åldrar från de som under 80-talet mimade till hennes hits framför spegeln och uppåt finns på plats. Lena Ph tilltalar en stor skara popfantaster. Hon är ett givet kort i en lättsam genre som platsar på svensktoppen.

Lena Ph, kan konsten att göra entré, rivig och säker, en touch av glitter och glamour. Den nya "Dobidej" pumpar ut. Sedan blandas gammalt och nytt, lite taffligt mellansnack med ljumma skämt. De nya låtarna ljuder av den gamla Lena Ph, inga chockartade nya grepp, men de har också sin publik. Till en början, fadda klappningar och någon som gungar med.

Vinden vänder under "Delirium", där Lena Ph verkligen slår ut. Hon går upp i sig själv, både sjunger och dansar som i trans. Där visar hon den vassa, starka kvinnan som aldrig ber om ursäkt. Som tar för sig, som en gång var en liten småländsk tös i händerna på skivbolag men som nu helt tagit makten. Därpå följer kraftfulla "Lena Anthem" och "Det gör ont". Då är publiken med, sjunger med, men den riktigt medryckande orkanen kommer aldrig. Det är lite av gamla meriter hon lever på, ej att förakta. Hon är en artist som klarat sig i 30 år och kan fylla Louis de Geerhallen två gånger på samma dag, som sist hon besökte Norrköping.

Artikelbild

| Lena Ph har ett kraftfullt och säkert uttryck i allt hon gör.

Lena ropas in av ett gäng entusiaster, men det är långt ifrån vrål och galenskap. Hon kör extranummer och avslutar med "Kärleken är evig".

Ja, Lena kärleken till dig från publiken är evig, men någon himlastormande förälskelse blir det inte denna kväll.