Där triggas hans romanfigur, utredaren Harry Hole, åter ut på banan av den gäckande psykopat och mördare som vill ha honom till lekkamrat. Först sent inser båda att de blivit lurade av tredje part.

Jo Nesbø. Denne norske författare, musiker, civilekonom och finansanalytiker är något i särklass. Det ger också "Törst" belägg för. Komplex och oavbrutet spännande bjuder den på hela provkartan av vad vi idag kräver av en god deckare.

Nämligen inte bara jakt på förövare utan också litterära kvaliteter. Det har "Törst" med sina levande gestalter, sin vardagliga handling om mänskliga relationer bakom mordkarusellen och en språkbehandling som får läsaren att flyga genom sidorna. Dessutom droppar Nesbø oavbrutet intressanta fakta om udda företeelser.

Artikelbild

Vampyrism är romanens tema. Någon har utrustat sig med en tanduppsättning av järn med vilken han biter sig in till offrens pulsådror och tömmer deras kroppar på blod. Harry Hole, som dragit sig tillbaka från polisarbetet, inser vem det är: En psykopat som år efter år slunkit undan honom. När han blir ombedd att delta i jakten på honom bryter han alla löften till familjen och kastar sig in i arbetet.

Just motiven bakom människors handlande hör till det Nesbø uppehåller sig vid. Och det är ingen ytlig analys han gör, när han bakom slagorden om att strida för trygghet och rättvisa hittar kärlek, hämndbegär, karriärsträvan och suget efter jakt för jaktens skull.

Vampyristen, som mördaren kallas, verkar ha inriktat sig på kvinnor som letar män via dejtingappen Tinder. Den nya tekniken hjälper honom att enkelt ta sig in i det som fram tills nu varit privata rum. I rasande takt avverkar han liv. Hans tillvägagångssätt är så kusligt att pulsen bara ökar och ökar när man läser. En hånad vampyrforskare får plötsligt vind i seglen i och med förövarens härjningar.

Parallellt pågår vanligt liv. Harry Holes hustru har försatts i koma för att man skall bli klok på den blodsjukdom hon har. Fäder och söner, liksom älskande gör det svårt för varandra.

Svartsjuka och karriärsjuka grasserar. Med små medel tydliggör Nesbø dem båda. Hans kvinnliga utredare av Vampyrmorden mår pyton när hennes dumpade älskare får en ung kvinnlig chef och polischefen går bokstavligt talat över lik för att få posten som justitieminister.

Men givetvis står mord och mördarjakt i centrum. Takten är hetsig. Konsekvent och knappt antytt finns ett spår, lätt att nappa på. Det leder fel. Inte förrän mycket sent blir man klok på den intrikata väg bokens psykopater följer.

Han är bra, Jo Nesbø. Faktiskt vassare är de flesta av 2000-talets vassa litterära mordproducenter.