Konst

Katarina Andersson: Skede

Norrköpings Konstmuseum. Visas till 23/2 2020.

Artikelbild

| "Ateljén i september, Måleri under arbete" och modell över Norrköpings konstmuseum av Katarina Andersson.

 

Arbetet med utställningen spänner över tre år och jag slås av måleriets rumsliga tilltal där nyanser och skiftningar i lager växer fram under en likartad, långsam process av perception. Tunna, transparenta skikt skapas genom lasyrer i äggoljetempera genom vilka bilder och upplevelser sakta framträder. Skede förefaller i förstone diffus och sluten i sin kommunikation. Rektanglar placeras mot olika bakgrunder i olika stadier av skuggor och transparens. Så framträder sakta halvt upplysta öppningar eller om man så vill fönster som skapar ett undflyende narrativ. Blicken söker det konkreta för att slutligen landa i ett meditativt, befriande tillstånd av upplösning. Genom dis och töcken dras blicken mot en allt större klarhet, likt en kameralins med allt längre exponeringstid.

Anderssons bruk av kulörer förtjänar en egen beskrivning. I katalogen finner jag utställningskommissarien Martin Sundbergs hänvisningar till såväl Goethes färglära som semiotikern Julia Kristevas symbolladdade tolkningar av färgen blå. Det är både lärt och didaktiskt. Möjligen saknar jag Kristevas teori om det blå kopplat till en arkaisk rymd och ett ofött subjekt; moderkroppens interaktion med sitt ofödda barn. Det blå, kanske även här i Anderssons måleri, suddar ut gränser och utmanar vår mänskliga och avgränsade autonomi som i sin längtan efter symbios strävar efter ett världsallt. När man nu ändå ger sig in i teorin, menar jag.