En skräckfilms viktigaste uppgift är att skrämmas, men att göra detta på ett sätt som gör att skräcken och obehaget sitter kvar i åskådaren långt efter det att denna lämnat biografen. Fontäner av blod och billiga chockeffekter kanske fungerar för stunden, men effekten går lätt att skaka av sig.

När detta skrivs är det flera timmar sedan jag såg ”Hereditary”, men den känsla av terror och obehag den framkallade sitter fortfarande kvar och lär göra det länge. Ari Asters långfilmsregidebut (notera det, debut!) kan med stolthet ta plats bredvid klassiker som ”Rosemarys baby”, ”Exorcisten” och ”The shining”.

Filmens första scen tar oss sakta in i ett dockhus, och går in i närbild på en säng där någon ligger. Men bilden förvandlas till obemärkt verklighet – den som ligger i sängen är sonen Peter och pappa Steve kommer in och väcker honom inför mormoderns begravning. Detta med dockhus är något som finns med filmen igenom – huset där familjen bor känns som ett dockhus. Är de alla dockor i en skrämmande lek, är det någon som styr?

Artikelbild

| Toni Collette förtjänar en Oscarsnominering för sin roll i "Hereditary".

Familjen i övrigt består av mamma Annie och dottern Charlie. Annies förhållande till sin mor har varit allt annat än bra, även om hon under talet på begravningen säger att hon älskade henne. En av orsakerna till konflikt var att mormodern bundit Charlie till sig, och flickan gör saker som att klippa av huvudet på en död fågel och stoppa det i fickan.

Det vore att förstöra mycket om jag går närmare in på handlingen. Men händelser leder till att Annie får kontakt med en kvinna som säger sig vara ett medium – och därefter börjar allting bokstavligt talat gå åt helvete.

En av styrkorna med Asters film är att han inte vräker på med blod och effekter (även om det finns ett par scener som får dig att hoppa till). I stället bygger han långsamt och metodiskt upp stämningen tills man som åskådare i slutet sitter och håller andan. Ett lysande ljudarbete, musik som bygger upp stämningen även när det inte finns någonting hotande i bild, en kamera som ofta smyger fram och får oss att undra om det inte sitter någon eller någonting där borta i hörnet – ”Hereditary” är ett skolexempel på hur man bygger upp en allt mer stegrad skräckstämning på det mest effektiva sätt.

Att de fyra huvudrollsinnehavarna är lysande hjälper självfallet till. Om Toni Collette inte får en Oscarsnominering för rollen som Annie är någonting fel.

Jag har svårt att tänka mig att det kommer en bättre skräckfilm än ”Hereditary” detta år. Och se den på bio. En film som denna ska ses i kolmörker och med perfekt ljudåtergivning. (TT)