Recension August Strindbergs Spöksonaten är en svårspelad pjäs, ett mörkt drömspel som även berömda regissörer har misslyckats med. Kvartersteaterns regissör Frida Hagström låter sig dock inte skrämmas av sådant, tvärtom flyttar hon in med hela spökmenageriet i Hedvigs kyrka mitt i stadens centrum.

Det börjar stilfullt med att spöksminkade skådespelare visar in publiken till kyrkbänkarna. Risken med en så speciell scen som Hedvigs kyrka är dock att platsen tar makten över sinnena och själva teatern kommer i skymundan. Och så blir det delvis, särskilt före paus när spelet inte alls tycks förhålla sig till den mäktiga omgivningen och rummet känns som en onödig påbyggnad. Andra aktens eleganta spökdiné passar däremot utmärkt till barockdekoren. Ett svårbemästrat problem med denna spelplats är akustiken: den som talar i en kyrka måste modulera rösten noggrant för att parera ekot. Det lyckas inte alla skådespelare med och då blir replikerna tyvärr ohörbara.

Den bästa skådespelarinsatsen står Tove Johnstone för. Blygt leende gestaltar hon fint den oskuldsfulla renheten hos den stackars Studenten, som snabbt dras in i direktör Hummels förvirrande intriger. Paulina Vuori som direktör Hummel, den andra huvudrollen, skulle däremot behöva mer kraft och demoni, särskilt i första akten. Efter pausen får hon mera pondus, vilket behövs för den svåra rollen som dramats obehagliga motor, den som vet allas hemligheter och spelar ut dem mot varandra. Här ska inflikas att regissören har löst problemet med överskottet på kvinnliga skådespelare genom den kloka åtgärden att byta kön på Hummel och Studenten.

Artikelbild

| De fem utmärkta dansarna skapar stämning i föreställningen

Ett generellt problem är den vardagsrealistiska nivån på skådespeleriet. Såväl den groteska pjästexten som den sköna barockkyrkan hade nog krävt en viss förhöjning och stilisering för att komma till sin rätt. Alltför sällan får publiken uppleva den kusliga, krypande stämning som finns inneboende i dramatexten. Stämningsskapandet står framför allt de fem utmärkta dansarna för. Att då och då bryta handlingen med danspartier är det tveklöst bästa regigreppet. En stark scen finns i slutet av pjäsen när Studenten försöker kurtisera Fröken med konversation om livets allmänna elände och plötsligt slits upp från sin plats och tvingas bort i en virvlande dans av de vampyrlika tyrannerna Köksan och Husan. Här finns det jag nyss efterlyste, såväl kuslig stämning som förhöjning och stilisering. Föreställningen hade vunnit på att gå längre i den riktningen.