Teater Stig ”Slas” Claessons roman Nelly (1979) för oss tillbaka till ett Sverige där skog och landsbygd ännu spelade en avgörande roll och där en häst fortfarande kunde vara en mans bästa vän. Det till synes enkla och jordbundna livet var antagligen lika snårigt och svårbemästrat som i våra dagar. Slas texter behöver inga tidsmarkörer. De handlar om våra grundläggande livsbetingelser och dessa lyckas John Hedman fånga i sin utmärkta pjäsbearbetning.

Herr Nilsson har svalt ett antal sömntabletter och räddats till livet. I samtal med den bildade doktor Bergström förväntas han förklara sin handling för att kunna skrivas ut från sjukhuset. Det går inget vidare. Nilsson breder ut sig i filosofiska utvikningar. Bergström håller envist fast i frågan: ”Varför?” Nilsson svarar: ”Jag tänkte mig inte för.”

Med fingertoppskänsla för Slas mästerliga dialog förmår John Hedman och Fredrik Pettersson uttrycka den tvekamp om lögn och sanning, rationella förklaringar och filosofiska spörsmål som förs mellan männen. Hedman gör sin Nilsson till en enkel men rejäl och klok man som förlorar sig i grubblerier. Pettersons roll som läkare är konkret. Analytiskt borrar han sig ner i Nilssons inre, men förgäves. Nilsson låter sig inte sammanfattas i en handvändning, till det är han alltför komplex. Just här träffar Hedmans pjäs rätt i prick, eller snarare i hjärtat. Det är sympatiskt och mänskligt. Vi talar förbi varandra och famlar efter en sanning som vi utgår från är gemensam. Nilsson förklarar det bäst själv. Han kunde dra en lögn och bli utskriven. Men det vore alltför enkelt. Livet är mer komplicerat än så.