Gamla låtar och nya danssteg. Tafatt kärlek och notoriska lögner. Waow productions musikal ”Sommarens sirener” är ett underhållande kaos där liv, lust och låtar möts. Nyskrivet förstås, av energiknippet Marcus Fyrberg som dessutom spelar huvudrollen som poliskommissarie.

Eller gör han? ”Sommarens sirener” rymmer så många bihandlingar att det blir som livet självt, var och en är centrum i sin egen värld. Med extra-allt, de som känner till skådespelarna märker de privata gliringarna. För här är allt mer eller mindre skruvat.

Ingen brottslighet längre? Då så! Det går som en dans när polisstyrkan decimeras i besparingstider. Nu har kommissarien bara en dag på sig att lösa mysteriet med det gamla 40-miljonersrånet.

Rikspolischefen är i antågande. Susanna Karlsson kommer på slaget och tar kommandot. Ett missförstånd, det första i en lång rad av förvecklingar. Innan dagen och föreställningen är slut har hon agerat såväl hög som låg och talat med både tysk brytning och på Mumindalssvenska.

Rikspolischefen anländer. Kerstin Erikssons barska figur är inte upplagd för lekar utanför lagens gränser. Eller lek över huvud taget. Tunghäftade barnbarnet Felix (Jacob Graaf) håller hon i lika strama tyglar som mamma Patricia bevakar danstjejen Maja (Alva Turdén).

Marcus Fyrbergs förkärlek för gamla låtar – det många i publiken kallar riktiga melodier – från 1940-talet och framåt avslöjar sig i riklig mängd. Är det musiken som är den riktiga tråden mellan alla sidoförvecklingars ihoptråcklande kråkspark?

Marcus Fyrberg skriver gärna nya tungvrickande texter, imponerar gör hans ordhuggna version av Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen”. Brita Borgs ”Ge en fräknig och ful liten flicka en chans” och Jules Sylvains/Gösta Stevens ”En stilla flirt” hör till de som bevaras i minsta bokstav.

Knappt en replik utan putslustigheter. Ibland byggs hela karaktärer av vitsar, under bältet med ungmön Kajsa (Clara Fyrberg), eller fru Patricias mobila funderingar kring framtida yrkesval när nu polisbanan stängs. Fågelskådaren (Peter Mattsson) kan inte öppna näbben utan att en fågel flyger ut på fantasins vingar.

Ensemblen dansar som en hel revy men mest dansar trion Alva Turdén, Alva Grönkvist och Wilma Casimir, i klass med Susanna Karlsson.

Säg mig vilken låt som är bäst och jag ska säga dig vem du är. Jag kan inte låta bli att sjunga med i ”Vi måste höja våra röster för att höra”s. Favoritfigur? Vid sidan av Susanna Karlssons kameleontartade praktikant är jag oerhört förtjust i Jaana Salos handfasta väktare.