Framför allt driver de här fem bandmedlemmarna rejält med 50-talets kvinnosyn och dyker här minsann inte upp både stekpannor och dammvippor i ett roligt potpurri på Sickan Karlssons ”Jag är så glittrande glad”.

Fröken Elvis vet att skoja med både genrer och livsstilar men bjuder också på en del allvar. När Camilla Fritzén sjunger ”I betongen” (”In the ghetto”) är tonen en annan. Publiken sitter som tända ljus när hon tolkar bandets version av den ensamma mamman, ”hur ska hon fixa allt/med kylen tom, elementet kallt”.

Finstämda ”Åh Benjamin” blir Fröken Elvis översättning av den irländska folksång som spelades på Presleys begravning och som lär ha varit Elvis fars favorit.

Under kvällen levereras en kul scenshow med roligt mellansnack, nya arrangemang och briljanta texter. Eller vad sägs om ”Du är en jävla psykopat” (Devil in Disguise”)? Det svänger rejält om Fröken Elvis trots att de stilmässigt befinner sig långt från originalet. Soundet är mer svensk schlager och vispop än rock’n roll.

”Gråt inte” framförs snyggt samplad på Presleys röst till ”Blue Moon”. Bandets skira och flickiga röster görs sig mycket fint i tätt arrangerad stämsång. ”För jag glömmer aldrig dig” (”You Were Always On My Mind”) sjungs som en ballad fylld av nordiskt vemod.

Så blev Elvis både svensk och kvinnlig. Framför allt fylldes han med humor.