Redan vid ingången förstår du att indelning är viktigt, när du med hjälp av Sorteringshatten blir tilldelad ett elevhem, själv fick jag Hufflepuff, hemvist åt de lojala. Genom att dela in människor i fyra kategorier utgår hatten från en syn på att människan är endimensionella stereotyper och inte består av flera beståndsdelar.

Samtidigt finns det en del intressanta queera inslag i Harry Potter. Som det faktum att Voldemort och hans dödsätare går omkring i fotsida klädnader, oftast över en kostym, det feminina och det maskulina möts. I utställningen om Harry Potter filmerna får vi se hur könsroller konstrueras på olika sätt, som i Dolores Umbridges rosa kontor – en krock mellan det prinsessiga och det groteska – bakom de rosa kuddarna gömmer sig en kallsinnig tyrann av det värsta slag, den sorten som bara gör det hon blir tillsagd och allt för den goda sakens skull.

Vi ser Ron Weasleys rum, fyllt med pojkdrömmar och en längtan till konstruerad manlighet och homosociala sammanhang, i relation till Gyllenroy Lockmans nerbrutna meterosexualitet där han själv tronar som en idealbild som flagnar allteftersom den skärskådas. Avslutningen är Vinterbalens triumfatoriska uppbyggelse av manligt och kvinnligt med balklänningar och frackliknande klädnader. När dessa element korsas i Rons klädnad, vilken för tankarna till en klänning sydd av heltäckningsmatta, visas hur tunn skillnaden mellan en klänning och en klädnad är. På samma sätt som att skillnaden mellan maskulint och feminint kan vara ytterst hårtunn.

Det jag saknar i utställningen är sprickorna, det som inte syns på ytan. Eller för den delen, en konkret målgrupp och en lite större närvaro av den fankultur som byggts upp kring Harry Potter. Men detta är inte en utställning om Harry Potter, det är en utställning om konstruktionen av honom genom rekvisita, attribut och kostymer, hur du skapar en illusion av magi. Samt, undermedvetet, hur du skapar manlighet och kvinnlighet. Därför saknas de berättelser som inte platsar i en kommersiell filmindustris nålsöga. Som berättelserna om de samkönade relationerna. Ja de finns, trots den infantilt pekoralistiska epilogen där J K Rowling skriver fram heteronormativa idealiseringar som hon gott kunde ha avstått från. Potterböckerna utspelar sig förvisso under 1990-talet men om det fanns Hippogriffer kunde det likväl ha funnits samkönad kärlek utan att vara apart.

Genom sju böcker får vi följa, på avstånd, hur Draco Malfoy brottas med sin attraktion till och romantiska känslor för Harry Potter, vilket gör att han i slutet sviker sitt arv och räddar Harry. Det är här det riktiga intressanta queera läckaget uppstår. Kanske var J K Rowling rädd för den amerikanska högern men de ville ju redan bränna hennes böcker. Om hon i stället låtit den samkönade kärleken spira, eller i varje fall få andas, kunde hon ha skapat något som fått stor symbolisk betydelse för de unga läsare som brottas med sin identitet. Efter att böckerna var utgivna berättades att rektor Dumbledore minsann var homosexuell, inte heller det en historia som dryftas i böckerna. Rowling har även berättat att varulvstemat, som främst förekommer i ”Fången från Azkaban”, är en allegori för hiv och den stigmatisering som de hiv-smittade lever med. Det är ju fint och bra att hon vågar säga det, men för min del hade de queera inslaget i böcker och filmer gärna fått vara mer uttalade, så att även den här utställningen kunde ha visat något mer än det imponerande hantverket bakom filmproduktionen, och berättat de historier som knappt syns.