Författaren Rosa Liksom reste mycket i Europa och USA när hennes rosade roman "Kupé nr 6" hade kommit ut. Då slogs hon av de högerextrema grupper som höll manifestationer överallt. I USA var Ku klux klan synliga och i flera europeiska städer samlades unga män med nynazistiska symboler på vajande flaggor.

– Hur är det möjligt? undrade jag. Har vi inte lämnat rasism, nationalism och misogyni bakom oss?

– Min research för boken visade att nazismen alltid har funnits, fast under ytan. Men nu lever vi i en tid då de här idéerna är tillbaka. Det väckte mig. Jag kände att jag behövde skriva.

Artikelbild

Rosa Liksom fördjupar sig i "Överstinnan" i ett kvinnligt levnadsöde. Här ryms minnen från en uppväxt där fadern ingick i nationalistiska kretsar och det stormiga äktenskapet med en 30 år äldre man som var överste i en nazistisk armé.

Det låg nära till hands för Rosa Liksom – en pseudonym för Anni Ylävaara – att återvända till sina tidigare hemtrakter i finländska Lappland. I grannbyn bodde ett par som var öppna nazister under Andra världskriget. I arbetet med boken intervjuade författaren släktingar och folk som kände dem.

– All information blev inspiration, men sedan är det också fiktion. Men allt i boken har hänt eller kunde ha hänt.

Redan som barn visste Rosa att parets äktenskap var våldsamt. Många gånger syntes kvinnan med blånader kring ögonen.

– Alla var hövliga mot dem, men bakom fanns en rädsla. Kvinnor i byn kunde dricka kaffe med henne och visa sitt stöd, men familjevåld är än i dag en svår sak att tala öppet om. Skammen är ofta stor.

Artikelbild

| Rosa Liksom är pseudonymen för Anni Ylävaara, född 1958. Hon är en av Finlands största kulturpersonligheter, verksam som konstnär, författare, dramatiker och filmare.

I romanen "Överstinnan" möter vi den åldrade kvinnan under en natt då hon minns sitt liv med den 30 år äldre översten.

– Det är en monolog, där läsaren kommer nära. Sakligt och lugnt berättar överstinnan om fruktansvärda erfarenheter.

– Men jag har inte gjort dem svartvita. De är mångsidiga människor i alla färger som verkligen har levt och sett mycket. Och naturen spelade en stor roll i deras liv.

Berättelsen reflekterar Finlands krigshistoria med sår som ännu inte läkt. Under fortsättningskriget 1941–44 fanns närmare 250 000 tyska soldater i Lappland som stred med finska kollegor mot Ryssland.

– Hitlerregimen hade då många anhängare bland rika bönder, men även bland eliten i Helsingfors. Efter kriget skrevs historien som att det lilla landet stred mot Ryssland, med lite hjälp av Tyskland. Men dagens historiker visar på en mörkare sanning och en fullständig allians. Man skriver och talar mycket om detta i Finland.

I Sverige har översättningen från tornedalsfinska dröjt eftersom översättaren Janina Orlov varit överlastad med arbete. Men i Finland och Danmark har romanen sålt bra. Rosa Liksom vittnar om ett stort intresse från läsare på hennes författarsamtal bland annat på Köpenhamns bokmässa.

– Jag får massor av frågor. Det har blivit intressanta diskussioner om överlevnadshistorien och hur man kan fortsätta att leva trots det trauma som hennes familjehelvete måste ha varit.

Snart väntar ett möte med svenska läsare i Stockholm, Malmö – och Norrköping. Hon berättar att samtalen brukar ta mycket tid, både före och efter.

– Det är viktigt att träffa läsare. Min roll är lite terapeutisk. De jag möter vill ofta berätta sin egen livshistoria och jag lyssnar på dem.

Sedan 1980-talet är Rosa Liksom känd som multikonstnär som skriver romaner, noveller och dramatik, men också är bildkonstnär och filmare. När en roman är klar, känner hon att konstens universum är en befrielse.

– Mina romaner är ofta mörka och ställer allmänmänskliga frågor om vilka vi människor är och varför vi finns. Men den visuella konsten är fylld av lek och gör att jag slappnar av.