För några år sedan satte Körkompaniet upp Georges Bizets opera ”Carmen” på Östgötateatern. Denna tillpiffade och förkortade variant kallades ”Carmen light”. Pappa till detta arrangemang av originalmusiken för Stockholms Parkteater var Jonas Dominique. Musiken hade drag av tango.

Nu är det dags igen för denne Domique när han levererar ett musikarrangemang av ”Hoffmanns äventyr” av operettmästaren Jacques Offenbach på Folkoperan. Det lilla kapellet har kryddats med både bandoneon och cimbalom. Det doftar både ungersk matkrog och argentinskt danshak om den franska originalmusiken.

Jag uppskattar starkt sådana tilltag. Dessutom gör Jonas Dominique detta så smakfullt och lyhört att det finns plats för kulturmöten i musiken. Det är kittlande.

Artikelbild

| Äventyraren. Jesper Taube som den försupne Hoffmann

Operan ”Hoffmanns äventyr” finns i skuggan av det tysk-franska kriget som slutade 1871, de glada och lättsinniga dagarna var över, nu var det allvar. Hoffmanns äventyr blev till en opera fantastique, en mera seriös opera än de glada operetter Offenbach tidigare tillverkat. Denne franske tonsättare av tysk börd fick dessvärre inte fick uppleva premiären. Året var 1881.

Folkoperans Hoffmann är skarpt nedstruken till en kammarmusikalisk variant av originalet. Att den berättande tråden ibland känns avklippt och att det blir svårt att följa med i den snåriga handlingen är kanske min största invändning.

Det är regissören och ljussättaren Linus Fellbom som står för denna kondenserade idé av operan. Överlag har han gjort ett mycket gott jobb och knappt märkbart dras vi in i handlingen och allting rullar igång. Samma sak när musikerna stämmer instrumenten och ljudbilden oförmärkt glider in i de musikaliska skeendena. Hoffmann är en äventyrare, författare, poet, kompositör, konstnär, jurist och hopplöst försupen. Kanske finns de sceniska upplevelserna endast i hans välmarinerade hjärna. Är han påtänd helt enkelt? Så passerar de då revy. Först den mekaniska Olympia, därefter den mycket spröda och osäkra Antonia och till sist kurtisanen Giulietta. Olika nyanser av Hoffmanns syn på kvinnan, både som älskarinna och som fenomen. Alla tre förhållandena kraschlandar.

Men det musikaliska materialet skvallrar om något annat. Musiken är melodiös, den är tillmötesgående och späckad av höjdpunkter. Mycket kärlekslyrik. Och det är här som viskningarna från cimbalomen och den smäktande soloviolinen, den trånande violan och bandoneonens rytmiska attacker ger reliefer åt hela anrättningen. Det finns ett helhetstänkande i de musikaliska arrangemangen och iscensättningen som går igen i både kostym och den väldiga scenografin som består av en jättelik bardisk mot en fond av hundratals flaskor. Baren bjuder på överraskningar.

Artikelbild

| Fantastisk. Elisabeth Meyer sjunger alla tre krvinnliga rollerna, men på bilde framträder hon som Giulietta.

Omkring detta vattenhål flockas den ungdomliga kören men även Hoffmann själv (Jesper Taube) när han kryper upp ur sin håla, liksom hans antagonist Lindorf (Johan Schinkler) som snuvar honom på den sista bruden och så barmadamen själv, Nicklaus (Miriam Treichl). Fast hon, liksom kören och alla musiker är utklädda till herrar. Så passande på den Internationella kvinnodagen när jag passerade Folkoperan.

Fantastiska Elisabeth Meyer hade tagit sig an hästjobbet att sjunga alla de tre kvinnliga huvudrollerna – ibland delar man upp det på olika rösttyper – och gjorde det med den äran. Hon är sceniskt begåvad och har en utmärkt tajming. Som allra mest strålade hon i de glittrande koloraturerna.

Jesper Taube har en fin tenor, men den kroknade mot slutet medan Miriam Treichls Nicklaus och Johan Schinklers Lindorf blev till just de robusta typer man föreställer sig. Överlag var det svårt att från parkettplats uppfatta den svenska texten.