Men Europa känns mörkt. Världen känns mörk. Vägen utmed strömmen känns mörk. Jag tänker att verkar närmast bakvänt att gå på konsert. Men - och detta är sant - Crescendo möter med varm och öppen famn, om än i bildlig mening. Att träda in i lokalen är som att sjunka in i sin moders kram under ens första levnadsår (i den mån en haft lyckan att uppleva det i positiv bemärkelse). Folk är där under helt prestigelösa förhållanden, skratt och prat pryder ljudväggen och snart drar konserten igång.

– Hallå, Norrköping, inleder Dominique med sin trio. Avspända hälsningar tillbaka och efter en kort presentation av bandet, bestående av Rigmor Bådal på bas och Justina Lakin på trummor, drar de igång med titelspåret från plattan "Girl Talk". "In a Mellow Tone" därpå, och programmet fortsätter att sända förtröstansfulla vibbar från scen. Snart funkar de till det och orgeln spinner som en njutande katt. De är en trivsam trio, med Bådals mjuka elbas och Lakins pregnanta trummor. "Shiny Stockings" härnäst, med en lekfull blinkning mot det faktum att det är tre kvinnor som äger scenen denna afton.

Dominique jobbar betonat med dynamik och gungar så småningom in i "En valsmelodi". Svänget talar för sig självt och en uppskattad "Splanky" får avsluta första set.

Artikelbild

| Monica Dominique på piano, Rigmor Bådal på bas och Justina Lakin på trummor.

Andra set drar snart igång och en introvert "Satin Doll" hörs till enkelt komp. Överlag är det inte i det komplexa de vinner mark. Snarare i ett enkelt tilltal, såväl musikaliskt som i mellansnack. Så bjuder de på eget material och det hela får en nyvunnen nerv. Låten är signerad Dominique och Lakin är närmast rockig medan Bådal står stadig med snabba vänsterfingrar. De fortsätter med standards och gör det utan omskrivningar. Lakin blir väl voluminös, men i övrigt rör de sig välbalanserat, de tre. Osentimentalt och rakt på.

Snart når vi "Sköna Låten" och Dominique förklarar hur vänsterhanden vilar stilla på tre tangenter medan elbasen rör sig till någon bit melodi och lite annat. Lätt, menar hon, till den skrattande publiken. I själva verket öppnar den med stor dramatik i såväl harmonik som rytmik. Militäriska trummor drar fram över scen och orgeln sjunger på Merit Hemmingson-dova manér. Unison sång färgar snart ytterligare och så klappas Lakin på i sitt plötsliga solo. Spelglädjen stänker från cymbalerna, jubel uppstår som svar på hennes monolog och stående ovationer får extranumret "Misty".