Björn Hellberg hoppade på det tåget redan på 80-talet.

 

 

Artikelbild

| Björn Hellberg trivs i tennismiljö. Foto: SCANPIX

Då var han uppskattad tennisexpert i radio. Nu har han just avslutat en decennielång resa som populär domare i kompisen Ingvar Oldsbergs frågesportprogram i tv. Hellberg har sedan bokskrivandet på allvar accelererade (samtidigt med På spåret-karriären) publicerat minst 18 deckare. Jag har enbart skummat en del av dem men jag är säker på att alla de som gillat de tidigare titlarna inte heller blir besvikna den här gången; Den vita döden håller exakt samma klass som de övriga 18.

 

 

Den fyller nästan samtliga villkor för en så kallad "Lättläst" bok - en bok för de som tycker att vanliga böcker är alltför långa och krångliga. Hellbergs mordgåta är kanske mer banal än vad genren kräver men personkaraktäristiken är å andra sidan just så simpel att garanterat alla läsare förstår vem som är vem. Det mest störande, och det som gör att den aldrig kvalificerar sig som en "lätt bok", är språket. Alla de litterära personerna tänker och pratar på samma sätt. Vilket hade varit genialt ifall alla också var äldre, tennisintresserade män med förkärlek för långa satser och frossande i främmande ord. Men de flesta personer uttrycker sig inte lika excentriskt och barocklikt som Björn Hellberg gör. Inte ens i deckare. Dessutom blir manéret ibland ofrivilligt komiskt.

 

 

Den vita döden är likt en ordinär Allersnovell som utspelar sig i Båstad där kärleken ersatts av tennis och mord blott utgör en liten pikant ursäkt till bollkalle. Hellberg försitter inga chanser att karva in tennishistoria i nästan varje kapitel, gärna en hel sida åt gången. Det känns som om tenniskuriosa var bokens egentliga syfte. Under alla omständigheter är detta Den vita dödens enda poäng och behållning.