Klockan tickar ödesdigert i inledningsscenen av Scener ur ett äktenskap som nu haft premiär på Dramaten. Tiden går och förvirringen består. Johan och Marianne går från oklarhet till oklarhet, hur ska de ha det? Det borgerliga inrutade livet med mammor som styr får dem att skaka liv i sina rebelliska bottnar. Men det var Johan som drog och Mariannes kärlek som dog, eller?

 

En damtidningsjournalist (Kristina Törnqvist) ställer närgångna frågor om det utåt sett idealiska äktenskapet. Dubbeltydigheten hos Ingmar Bergmans båda tu är oidipal. Mödrarna hänger som överjag i deras liv. Mariannes frigiditet blir en konsekvens av konvenans.

Artikelbild

Kristina Törnqvist spelar damtidningsjournalist som ställer närgånga frågor. Foto: ROGER STENBERG

 

1973 gick Scener ur ett äktenskap rakt in i svenskarnas vardagsrum. Att skilsmässorna ökade vid denna tid kan givetvis inte helt förklaras av detta dramas effekt, men nog skakade den ärliga komplexa äktenskapsuppgörelsen om i folkhemmet. Här framträdde två människor som talade öppet och ärligt med varandra. Här kliver en störtförälskad Johan i parisisk bädd med en ung flicka, bakom ryggen på sin hustru. Han vägrar den förbannade fadersrollen (han avskyr sina "bortskämda" döttrar) och blir snuvad på en USA-professur. Han är "överårig, utslagen, ett kadaver".

 

 

Artikelbild

Jonas Karlsson och Livia Millhagen spelar Johan och Marianne i regissören Stefan Larssons uppsättning av Ingmar Bergmans tv-klassiker från 1973.

Marianne däremot går från förtvivlan till styrka. Hennes yrke är advokatens. Hon får övertaget. Äktenskapet är som en ebb och flod med häftiga kast. Livia Millhagen och Jonas Karlsson gestaltar de båda med imponerande övertygelse. Härligt samspelta. Deras förvandlingar visar på ett komplicerat beroende, ett slags varandras föräldraskap som ändar i något som kan liknas vid syskonskap, då de båda gift om sig men möts i ljusblå pyjamas på det gamla landstället med blodspår i ansiktet, hand i hand. En ömhet som inte sviker.

 

Bergman skriver själv om pjäsen: "Detta opus tog tre månader att skriva, men ett rätt långt avsnitt av mitt liv att erfara". Stefan Larsson har bearbetat texten och placerat den här och nu. Förutom den något absurda blodsscenen inför finalen tycker jag han har lyckats strålande. Men där skär sig trovärdigheten i en egendomlig övertolkning. Blodet överillustrerar det som sägs.

 

Mycket humor finns hos Bergman. Johans kvinnoförnedring är avslöjande, hans repliker tyvärr inte helt förlegade i dag. Men den svikna Marianne växer och vinner. I den beige miljön med alla sina golvlampor stannar tiden. Det här är angelägen teater.

 

 

Livia Millhagen är några ögonblick porträttlik Liv Ullman från anno dazumal, och anar jag inte ett spår av hennes specifika dialekt? En generation efter tv-serien kvarstår problematiken, lika evig som besvärlig. Invektiven haglar: "Du utnyttjade ditt könsorgan", skriker Johan och kallar sig senare "ett barn med genitalier". Könskampen 1973, ja kanske 2009.