Kristina Wikströms verk på Galleri Dag Andersson hör inte till de mest påstridiga. I stället ger de en känsla av att fly undan och att man som betraktare måste hålla dem kvar.

Ursprungligen är det målningar som bearbetats på ett sätt som förlagt dem i ett gränsland mellan fotografi och tryck.

Ljusare motiv är tryckta på aluminium, samtidigt som de mörkare har silikonmonterats på glas. Det ger en nästan silkeslen blankhet och när man granskar de kompakt svarta partierna i några målningar kan det påminna om anblicken av vattenytan över en skogstjärn.

Återkommande i Kerstin Wikströms bilder eller målningar är hänvisningen till antingen synliga eller dolda utrymmen. Utställningslokalen speglas i glaset över bilderna och ett verk som La Piéce har en avlägsen likhet med arkitektoniska planlösningar. Grindar är ett återkommande motiv i de mörkare målningarna och de utgör ljusa fixpunkter i svärtan. Det är suggestivt, men rymmer också ett slags tvetydig symbolik som signalerar något både öppet och slutet.

En titel som Där lyfter konungar kungakronan - den finns i två versioner - antyder något hemligt och rituellt, som sker bortom synhåll. Detta samtidigt som Une vision passagère antyder tillgänglighet.

Det är vackert och poetiskt, utan att vara det minsta insmickrande.