Norrköpings Teaterkompani tar åter Himmelstalunds brunnssalong i Folkparkens utkant i anspråk. Som en övergång mellan vardag och magi serveras publiken musikunderhållning, med supé om så behagas, i byggnadens matsal (där skådespelarna färglägger sig med vitt, kolsvärta och pussmun à la stumfilmsstjärna vid sminkbordet). Fredagskvällen bjöd Helena Sandbergs inte oävna altröst på både Gessle och Gärdestad.

Olov Rasch, spindeln i Teaterkompaniets nätverk, står bakom det kärleksfulla sagospelet. Djärvt har han satt kniven i ikonernas texter; han har skurit och förtätat och även lagt till av egen penna: den vittrande relationen mellan Dea och kompositören Jazz.

Rasmus Gisby och Linda Mattsson speglar skickligt Fröken Julies hetta, Faust skändliga förförelse av Margareta och Ninas och Kostias förlorade kärlek i Måsen. Men också biografens drömmande personal. De blir alla och envar, alla kärlekar i alla tider, också vår, publikens.

Ingrid Loeld Raschs svikna Dea i ramberättelsen kastas sömlöst mellan repliker som antyder drömspelets glidningar och brister emellanåt ut i slagdänga. Ett stort lass drar det musikaliska fyndet, konsertpianisten och skådespelaren Jens Malmsten som ackompanjerar och är stumfilmspianist. Framför allt konserterar han storartat på liten synth. Och spelar Jazz, kompositören som vill både äta kakan och ha den kvar.

Regissören Rasch anpassar spelstilen efter varje text, från det tidiga 1800-talet och framåt.

Om kärlek är ett spännande och angeläget multimedialt collage, som rymmer skådespel, Chaplinfilm, sång, dans och till och med spränger in en minikonsert, uppstyckad mellan "kärlekssagorna".

Och lyckas till och med få själva Brunnssalongen att spela med i föreställningen, med uppfordrande knackningar på dörren och ekande steg.

Olov Rasch har uppenbarligen sin egen pakt med Mefistofeles - sällan har en uttänjd timme rymt så mycket. Allt är utsökt.