Hur det sagoomspunna Persien går in i den moderna eran, skriver Kader Abdolah om i sin fängslande roman Konungen, byggd på fakta presenterade i samma skimrande skrud som gamla persiska konungaberättelser. Unga män, påverkade av västerlandet, försökte på 1800-talet utöka det persiska folkets inflytande på fredlig väg, men shahen utlöste en flod av blod när han klamrade sig fast vid makten. Parallellerna med den arabiska våren är slående.

1935 blev Persien Iran. Kader Abdolah föddes där 1954 men tvingades fly 1988 för sitt arbete inom underjordisk vänsteropposition, först mot shahen, sedan mot ayatollorna. Nu bor han i Holland och skriver på nederländska. Hans böcker Huset vid moskén, Sändebudet och Dagbok i kilskrift finns redan på svenska.

Med lyriskt anslag men ändå på ett språk så enkelt vardagligt att det talar direkt till läsaren, sammansmälter han i Konungen flera historiska gestalters öden i en och samma person. Hans farfars farfar mördades när han var premiärminister hos shahen Mohammed, som regerade 1834-1848.

Romanen Konungen koncentrerar sig på prins Naser, den av shahens 375 söner som blir hans efterträdare. Han skriver underbar poesi samtidigt som våld är hans självklara val i konflikter. När Naser övertar tronen blir Mirza Kabir hans vesir och reformvänliga motpol. Vesiren vill modernisera landet, bygga skolor och sjukhus och öppna dörrarna för telegraf och järnväg. Mot honom ställs shahens mor och hennes skuggkabinett. Rasande ser hon sitt och andra mäktigas apanage halveras. Hennes makt över sonen leder till att denne låter mörda sin vesir.

Då har vesiren redan sått den sådd som kommer att förändra Persien, genom att skicka begåvade unga män till utbildning i Europa. Åter hemma organiserar de motståndet, tvingar fram parlament och lagbok. Persiska hamnar och olja gör att Ryssland och England håller giriga ögon på landet. Från Frankrike hämtas impulserna till det nya.

Också shahens dotter Taj står för det nya. Hennes son är shahens arvinge.

Haremssystemet, polismakten, shahens rätt att med orden ”häng honom”, ta en människas liv, beskrivs. Men där finns också berättelsen om härskarens villkor. Ensam trots sina hundratals hustrur, med en maktgalen mor som han hatar och älskar, slösar han sin ömhet först på sin katt och sedan på en liten pojke som visat honom tillgivenhet. Detta barn, allt fetare av godsaker han proppas full med, hålls mer som keldjur än människa och utvecklas till ett odrägligt litet monster men förblir likväl shahens ende förtrogne.

I Kader Abdolahs persiska saga, som också är krönika, lever gestalterna. Våldet går i par med vemodet och gång på gång slås man av hur tätt befryndad berättelsen är med vad vi i dag upplever, då människor griper efter friheten och efter de framsteg som världen erbjuder.