Jag minns en intervju jag gjorde för flera år sedan med litteraturvetaren Anders Cullhed när han hade belönats med Övralidspriset. Cullhed var övertygad om att hans forskning hade samhällsrelevans och var nyttig. Han hade inte mycket till övers för de som talade om humanioras kris utan ansåg att det var kontraproduktivt och självuppfyllande. Hans enkla åsikt var att humanister istället skulle visa vad de var bra på.

I samma anda utgav Anders Ekström och Sverker Sörlin ifjol boken "Alltings mått - humanistisk kunskap i framtidens samhälle" där de tillsammans pläderar för den strategiskt betydelsefulla framtida humanistiska kunskapen och forskningen.

Via mejl spårar jag upp båda författarna. Anders Ekström finns vid Uppsala universitet där han är professor i idé- och lärdomshistoria.

Artikelbild

– Skälet till att jag tror att humanioras roll kommer att förändras och bli ännu viktigare i framtiden är att många av de problem som upptar oss i samhället idag – till exempel miljö och klimat, medie- och offentlighetspolitik, nya sociala rörelser och politiska konflikter som uppstår i spåren av de ekonomiska kriserna – är av ett sådant slag att de inte kan besvaras av en form av kunskap eller vetenskaplig specialitet, menar Anders Ekström.

Sverker Sörlin, som jag når när han befinner sig i Toronto, svarar än mer kärnfullt.

– Utan humanistisk kunskap kan vi inte hantera framtidens utmaningar och inte bygga mänskliga samhällen. Samhällen som inte – också – vilar på humanistisk kunskap är omänskliga.

De ser att de humanistiska vetenskaperna kan bidra i samverkan med natur- och samhällsvetenskaperna.

– Den mest angelägna kunskapsutvecklingen i framtiden kommer därför att präglas av en långt driven förmåga att integrera olika kunskapsområden med varandra, både i forskning och inom utbildning, säger Anders Ekström.

Nu ägnar de en hel del utrymme i sin bok på att visa varför det blev som det har blivit: hur humaniora kom att tappa mark, och därmed resurser, när andra vetenskaper lyckades sälja in sig bättre i universitetspolitikens budgetramar eller helt enkelt dra nytta av en gynnsam historisk situation. Nu har kanske den historiska situationen ändrats även om riktningsförändringen ännu inte fått genomslag i Sverige.

– Nu handlar det om att komma tillrätta med de enorma civilisatoriska utmaningar som ställs på områden som klimat och miljö. Där har vi byggt upp en omfattande naturvetenskaplig expertis under årtionden, men samhällslösningarna uteblir, moralen släpar efter, ekonomin klarar inte att absorbera verkliga värden, vår förståelse och våra begrepp är för torftiga, vår insikt i hur samhällen kan omvandlas är för tunn och vi har för svagt utvecklade idéer om hur vi kan pröva nya samhällslösningar i praktiken. Politiken har en uppgift som den inte klarar och vi behöver stärka dess bas med kunskaper som förut varit alltför svagt förekommande och upplevts som marginella, nämligen de humanistiska, menar Sverker Sörlin som idag är professor i miljöhistoria vid KTH i Stockholm.

Han kan ge internationella exempel på att humanistiska ämnen tilldrar sig mer uppmärksamhet och därmed forskningsanslag.

I Alltings mått nämns bland annat European Science Foundation och European Cooperation in Science and Technology. Realistiska förhoppningar finns också att EU:s nya ramprogram för forskning Horizon 2020 ska innebära mer pengar till humanistisk forskning inom ramen för tvärvetenskapliga forskningsprojekt.

Inne på ett liknande spår är också Tomas Forser, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och Thomas Karlsohn, docent i idé- och lärdomshistoria som nyligen givit ut antologin "Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter".

– Vår antologi säger att det kan bli bättre. 34 personer har skrivit 32 texter och vi ser möjligheterna för humaniora i många centrala framtidsfrågor. Det handlar om värdefrågor och det är just vad vi humanister är bra på, förklarar Tomas Forser när jag når honom på telefon.

Men hans erfarenhet är också att anslagsutvecklingen under hans år som verksam blivit sämre och sämre.

– Ett begrepp som anställningsbarhet trodde jag var ett skämt när det började dyka upp för några år sedan. Men numera är det helt accepterat i de humanistiska ämnena och det visar hur mycket den instrumentella synen, att vi ska vara nyttiga för något, har radikaliserats, säger Tomas Forser.

Instrumentaliseringen är ett problem som också bekymrar Anders Ekström och Sverker Sörlin.

– En av de mest angelägna frågorna inom universitetspolitiken är att komma bort från den extremt instrumentella syn på utbildning och forskning som varit rådande under en tid. Universitetspolitikens utmaning idag är därför att komma tillbaka till en diskussion om ett gemensamt kunskapsprojekt, säger Anders Ekström.

Att företrädare för humaniora både inom och utanför universiteten längre har haft en svag självbild är sant och det är lika sant att denna mentalitet inte varit särskilt framgångsrik.

– Vi har försökt urskilja sådana samhällsroller för humanistisk kunskap i vår bok och det finns förstås ännu mer att säga. Urskiljer man en mening och ett uppdrag tror jag självbilden kan stärkas. Jag tror detta är ett konstruktivt och intressant och ganska roligt arbete. Jag tror också det kan engagera studenter, som ofta ser nya möjligheter. Det handlar ju om deras roll i samhället i framtiden, deras arbetsmarknad och betydelse, säger Sverker Sörlin.

För ett problem är onekligen att beslutsfattare inom både utbildningspolitik och universitetsorganisationer sällan är humanister och ofta har en oklar bild av humaniora och därmed kanske särskilt mottagliga för att smittas av humanisternas svaga självbild.

Agneta Westerdahl, som leder Linköpings universitets framtidsutredning, anser den filosofiska fakulteten som svårast att bedöma eftersom den är så spretig. Och när Norrköpings kommunala forskningsfond för första gången delade ut anslag hamnade den absoluta merparten av pengarna i teknologiska och naturvetenskapliga forskningsprojekt.

– Därför är det viktigt att hum-samfolket i alla sammanhang kan presentera sin verksamhet på ett koherent och eggande sätt samtidigt som man kan bevara sin viktiga mångfald. Man får inte vara dum bara för att man är smart, säger Sverker Sörlin.