I Porslinsfasaderna är det de trimmade mopparnas, nedlagda brukens, träningsoverallernas och snett sneglande grannarnas oglamourösa glesbygd som livfullt målas upp. ”Äh, det är inte så jävla noga här i Eriksfors”, lyder ortens mantra.

Visserligen står en auktionsfirma i centrum för romanen. Den skojfriske loppishandlaren Knud Silver har tidigt förstått att slå mynt av sakerna ingen vill ha och hamnar helt rätt i den begynnande vurmen för kantstötta ting, smörkärnor och kurbitskonst. Men varför hans hustru Saga är en sådan motståndare till att omge sig med döda människors prylar begriper han inte. Hon har aldrig berättat om sanndrömmarna som gör att hon anstränger sig allt hon kan för att slippa sova och mest av allt längtar efter ett spädbarn med kolik.

Porslinsfasaderna är en familjekrönika i skrönans form, full med färgstarka original och dråpliga anekdoter, som morfadern med sin gamla T-Ford i aldrig hopmonterade delar och gården med det missvisande namnet Löftet. Även om berättelsen rymmer mörkare inslag, med makar som förgiftar varandras liv och barn som inte blir sedda, är resultatet en lättsmält och väl gemytligt puttrande historia. Sven Olov Karlsson är bra på det han gör, inget tvivel om det. Men romanen har ofta mer smak av pilsnerfilm än av den kärva brygd som litterära glesbygdsskildrare från Sara Lidman till Ola Nilsson bjuder på.

kultur@nt.se