Wislawa Szymborskas svenska utgåvor av hennes tre sena, tunna diktsamlingar är snyggt formgivna: Ett kolon pryds som sig bör av ett kolon, Här med en pil och den nu utkomna Nog nu av punkt. Den sista är sorgligt nog definitiv. Szymborska, som erhöll nobelpriset 1996, hade för avsikt att skriva arton dikter. Hon hann fullborda tretton av dem innan hon avled ifjol, 88 år gammal.

En av mina favoritböcker är den där hon skrev korta inkännande men milt ironiska texter om böcker i skilda ämnen – hunduppfostran, astrologi, religion. På svenska heter denna bok Bredvidläsning, och jag tror att det är viktigt att läsa Szymborska så: att läsa bredvid dikterna. Då menar jag inte att man ska läsa dem förstrött eller vara medveten om att hennes dikter ofta tar ett steg åt sidan och tittar på sig själva:"I bästa fall

blir du, min dikt, noga läst,

Artikelbild

kommenterad och kvar i minnet."

Nej, jag menar att hennes dikter ofta innehåller en förrädisk enkelhet som hen inte får låta sig luras av. Det gäller att läsa med ett öga bredvid texten koncentrerad på mångtydigheter och plötsligt väckta associationer. Szymborska skriver enkelt om de stora sakerna som när hon lägger sina ord i en monolog från en läsmaskin, som med ger att vissa av mänsklighetens ord bereder den svårigheter:

"Största problemet har jag dock med frasen 'jag är'.

Det ser ut att vara en gängse verksamhet

Artikelbild

som man bedriver allmänt, men inte kollektivt

i urtida presens

i ofullbordat modus"

Människan och hennes förgänglighet är temat. Första gången läser jag den här boken utomhus, på en plats vid Östersjöns vatten. Hennes sista dikt heter Kartan. Wislawa Szymborska berättar där att på kartan är tystnaden total och i varenda svart prick lever det människor. Nästa gång jag öppnar boken upptäcker jag att en liten insekt sammanpressad mellan boksidorna slutat sina dagar strax ovanför orden "en svart prick".

Sådana saker händer bara i dikter och i böcker av Wislawa Szymborska, man bär med sig hennes dikter med en förundran som bara växer.